Därför älskar jag Harry Kvist

I en tid när stora delar av den svenska spänningslitteraturen likriktas finns det undantag som sprider ljus i mörkret. Martin Holmén, vars antihjälte Harry Kvist kämpar mot moral, fördomar och korrumperade idioter i 30-talets Stockholm, har blivit ett av de största glädjeämnena i en annars oroväckande slätstruken genre.

Dilemmat är både förståeligt och tråkigt: mallad spänning säljer. Läsare vill känna igen sig, kunna förutspå läsupplevelser utan att bli besvikna. Det finns en framgångsmall, något för förlag och författare att kopiera – och möjligen ibland göra försiktiga, avsteg ifrån.

Men så här ligger det till:

9789100144944I Sverige är vi bortskämda med att ha en lång rad skickliga författare som vet att skriva en lagom spännande och tillräckligt kommersiell berättelse. Inte för mycket mörker, inte för mycket våld, inte för mycket sex. Det är bra – och det är dåligt.

Det är bra, eftersom många människor läser. Det är bra, eftersom behovet uppenbarligen finns. Det är bra, eftersom spänningslitteratur i nästan alla former är underbar.

Det är också dåligt. Men varför?

Det är dåligt eftersom förlagen allt mer sällan vågar satsa på det som inte passar in i mallen. Förlagen ”vet vad läsarna vill ha” och det är det som gäller. Men det blir också en självuppfyllande profetia; om den största andelen av all utgiven spänningslitteratur i princip är likadan så blir det normbildande. Det blir, helt enkelt, vad läsarna sakta men säkert formas att tycka om.

Utrymmet för det som inte passar in i mallarna krymper och det är delvis därför jag älskar Harry Kvist. Harry Kvist är både en godhjärtad människa och ett fullständigt as. Han drivs av instinkt och gör det som känns rätt för honom. Även om det är åt helvete fel ibland.

nere-for-rakningMartin Holméns böcker om Kvist är mer än en flirt med den klassiska noirgenren. Här hittar vi en mestadels homosexuell och oerhört våldsbenägen karaktär som kämpar med det faktum att han inte har kontakt med sin dotter.

Kvist är en typ av karaktär som inte återfinns i speciellt många svenska spänningsromaner. En utdöende eller utrotningshotad art. Men varför är det så? Är det för att förlagen inte längre vågar sticka ut hakan – eller är det för att läsarna faktiskt föredrar att läsa om mer skonsamt och förutsägbart missanpassade individer i litteraturen?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag blir glad varje gång jag läser något som sticker ut. Fler förlag borde satsa på berättelser som slår läsaren på käften, men jag är tveksam till att det kommer att ske. Rädslan för att inte lyckas med försäljningen är för stor. Sådan är vår spänningsutgivning idag. Cash is king, punkt slut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s