Intervju med Gabriella Ullberg Westin

”Mitt mål har alltid varit att bli läst av så många som möjligt. Det skulle visa sig att själva skrivandet var den ‘lättaste’ delen av processen”

Hon gav ut sin första roman, Ensamfjäril, på ett hybridförlag. Debuten gav eko och ett förlagskontrakt senare är Gabriella Ullberg Westin nu aktuell med sin andra roman. Springpojken finns ute i handeln just nu. Den döda zonen kollar läget. 

Hej Gabriella! Varför skriver du?
– Jag har alltid varit en skrivande person… ända sedan jag kunde hålla i en penna. När jag var liten var jag extremt blyg och pratade inte så mycket. Men när jag började skriva var det som om allt jag hade inom mig bara flödade ut på papperet.

Jag förstår. För egen del skrev jag också mycket i tidig ålder. Däremot kan jag inte beskyllas för att ha suttit kvar på lektionerna när de var över. Fick du någon bekräftelse i skrivandet på den tiden eller skrev du för dig själv?
– Ja, min svenskalärare sade till mig att jag borde bli författare! Det lät förstås helt ouppnåeligt. Men han sådde ett frö till min stora dröm – att ge ut en bok.

Gabriella Ullberg-WestinOch du skriver deckare. Hur kommer det sig, egentligen?
– Jag har alltid haft en förkärlek till spännande historier, eller känslan att som läsare få vara med och lösa en kriminalgåta. Jag har alltid älskat tanken på att skapa egna intriger, lämna ledtrådar, men också villospår…

Minns du när du på allvar fastnade för genren? Något säger mig att du läst en del deckare också?
– I låg- och mellanstadiet var jag en riktig hästtjej, så då läste jag mycket om hästar. Men jag minns definitivt det tillfälle då jag förälskade mig i deckargenren, så är det.

Berätta!
– Det var när jag var arton och läste första delen i Henning Mankells Wallanderserie. Mördare utan ansikte. Jag ville läsa boken så snabbt det bara gick men sörjde samtidigt tanken att den skulle ta slut. Mankell är fortfarande en förebild för mig, han skildrade både psykologi och polisarbete samtidigt som han vävde en samhällskritisk intrig. Helt förtrollande.

Vägarna till utgivning är många – och ibland långa. Några blir antagna av förlag redan första gången de skickar in manus, men den skaran är påfallande liten. Andra är kända från olika sammanhang och äger (oftast) talangen att skriva. Men de flesta av oss söker alternativa vägar när trösklarna till förlagen är för höga. En del självpublicerar, andra ger ut sina böcker på hybridförlag, där förlaget hjälper till med själva produktionen men det mesta av arbetet görs av författaren själv. Oavsett utgivningsform när många av oss som skriver samma dröm. Att bli antagen av ett förlag.

Gabriella vände sig först till de traditionella förlagen. Men inte förrän hon anlitat en extern lektör som gav kommentarer kring storyn.
– Men därefter skickade jag in till sex förlag och väntade refuseringarna. De kom, såklart. Ett efter ett med standardforumleringar. Men så kom det femte refuseringsbrevet, från ett av Sveriges största förlag. Och det var en positiv refusering, men de ställde sig tveksamma till de erotikscener som fanns i Ensamfjäril.

Okej. Vad hände då?
– Jag blev enormt peppad. Men att välja bort erotiken ur min story var inget alternativ. Det var nämligen en medveten strategi. Vi har som bekant många fantastiska deckarförfattare i Sverige och jag behövde något för att göra min story unik. Dessutom hade jag själv saknat blandning av krim och erotik.

Till slut hamnade Gabriellas roman hos hybridförlaget Hoi. Och det var inte ett helt självklart val att ge ut boken via dem.
– Jag var skeptisk med tanke på mitt heltidsjobb och min familj. Men viljan att nå ut med storyn var stor, och min man stötte mig till 100%. Idag är jag glad att jag debuterade via Hoi. Jag fick professionell hjälp med produktionen och fick samtidigt lära mig oerhört mycket om bokproduktion och att vara författare.

Gabriella Ullberg-WestinJag vet att du jobbat hårt för att nå ut…
– Mitt mål har alltid varit att bli läst av så många som möjligt. Det skulle visa sig att själva skrivandet var den ”lättaste” delen av processen.

Hur menar du då?
– Jag läste någonstans att en genomsnittlig debutant säljer 800 böcker och jag antog att det skulle krävas en bra bit däröver för att bli intressant för de stora förlagen. PR är en oerhört viktig del av marknadsföringsmixen. Jag hade något unikt i genren i och med att jag hade mer erotik än ”vanliga” deckare, vilket skapade ett intresse när jag kontaktade media.

Men inte bara media, eller hur?
– Nej, det stämmer. Jag hade hört en del författare som inte sagt ett ord om sin bok förrän de skulle bli utgivna. Men jag var så inställd på att den skulle bli det, så jag berättade för i princip alla jag träffade.

– Resultatet var att många följde mig i sociala medier, och på den vägen var det. När boken gick att bevaka på Adlibris blev intresset så stort att de bestämde sig för att göra en rätt stor beställning. När boken släpptes låg den fyra på deras totala försäljningslista. Det gav mig en väldigt bra pitch när jag ringde media.

Nätbokhandeln är en bra väg att gå. Men den fysiska bokhandeln är svårare, särskilt när man självpublicerar eller går via hybridförlag. Hur upplevde du den biten?
– Det var tuffare. Ensamfjäril såldes inte in till någon bokhandelskedja. Det gjorde att jag saknade en försäljningskanal och ett skyltfönster. Men envisheten fick kliva in… jag började kontakta de lokala handlarna och ringde i genomsnitt fem samtal för att få till en enda signering.

– Väl där gav jag allt för att visa att jag både kunde prata för och sälja min bok. Och på så vis öppnades dörren för fler handlare. Men förutsättningen var att jag fick ta med egna böcker.

Mmm, det där med att köpa böcker av sig själv…
– … köpa dem, packa dem i bilen, köra runt. Omständigt, men ibland kan det vara enda sättet att nå de där siffrorna jag drömde om. Från lanseringen i oktober fram till jul signerade jag cirka 2500 inbundna böcker. Det var ett tufft arbete men ändå kul att träffa så många läsare! Och jag lärde mig mycket under de där signeringarna.

springpojkenVad har du själv för råd till de som drömmer om att bli författare?
– Att envishet kan ta dig längre än du tror. Och att uthållighet är en väldigt viktig egenskap. Var beredd på att det tar längre tid än du tror. Det kräver också hårt arbete oavsett om du kommer ut på ett förlag eller som egenutgivare. Jag skulle också gärna föra vidare ett tips som jag fick av Marie Jungstedt och hade kört fast i min berättelse.

– Hon sa att jag inte skulle fundera så mycket på hur storyn ska börja och sluta. Utan istället utgå från en stark minnesbild och skriva utifrån den.

Du skriver erotiska kriminalromaner. Hur resonerar du kring balansen mellan spänning och erotik?
– Kriminalhistorien och spänningen är viktigast, det är där tyngpunkten ligger. Erotiken ser jag som en krydda och den får inte ta överhanden. Utmaningen är att hitta en balans där tempot inte påverkas negativt av sexscener för då blir spänningen lidande.

Vad är en spännande roman för dig?
– För mig är en bra spänningsroman när det sker oväntade händelser som kastar omkull mina föreställningar om mordgåtan eller karaktärerna.

– Kriminalromaner kan vara bra på olika sätt – antingen för att de är tekniskt sett välskrivna, där varje scen börjar och slutar spännande och driver storyn framåt, eller för att karaktärerna engagerar mig och jag bara måste får reda på hur det går för dem.

Din senaste bok, Springpojken, är en berättelse om längtan, svek och att söka sin identitet. Men det är också en hel del om utanförskap, att känna sig utanför samhället. Vad kan du berätta om hur du kom på tanken till Springpojken, och vad du själv tänker kring bokens ämnen?
– När det blev dags att skriva Springpojken ville jag att läsarna skulle få veta mer om Johan Rokkas bakgrund. Det inte så många vet är att han har ett förflutet i den kriminella gråzonen, trots att han är polis

– Jag är intresserad av hur det förflutna och uppväxten påverkar oss att bli dem vi är och när jag snubblade över en artikel om s k Springpojkar så bestämde jag mig för att fördjupa mig i ämnet. Jag intervjuade poliser, f d kriminella, gängledare och gängmedlemmar, psykiater som arbetar med unga kriminella och kriminalvårdare – allt för att få en helhetsbild på fenomenet.

– En polis som jag pratade med berättade en historia om en ung kriminell kille han följt från att killen var tretton år tills han som sextonåring sköts ihjäl av en jämnårig i en uppgörelse. Historien berörde mig enormt och jag kunde inte släppa tanken på hur tragiskt hans öde var. Det inspirerade mig till den unge och vilsne huvudkaraktären Eddie i Springpojken.

Hur ser det ut framåt, vad håller du på med nu – när kommer nästa bok?
– Just nu är jag i planeringsfasen av uppföljaren till Springpojken, del tre i ”Morden i Hudiksvall”. Jag gör nämligen en kort beskrivning av alla scener i boken innan den stora skrivprocessen sätter igång på allvar. Men, jag har inte kunnat hålla mig från att skriva lite på råmanuset nu i sommar. Tanken är att uppföljaren ska komma ut nästa år.

Författarfoton: Jacob Nordström

Köp Springpojken hos Adlibris!

Besök Gabriellas hemsida!

One thought on “Intervju med Gabriella Ullberg Westin

  1. Ping: Intervju hos Den döda zonen | gabriellauw.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s