Därför älskar vi monster

”Men det är ju monster! Hur kan du skriva om något så hemskt?”
Där är den. Världens vanligaste fråga till en spänningsförfattare. Jag träffade skräckförfattaren Madeleine Bäck, aktuell med Vattnet drar, för att tillsammans med henne hitta svaret, en gång för alla.

martinmadeleine_FBVi träffas längs träbryggorna som löper längs Hornsbergs Strand i Stockholm. Ett hypermodernt och välputsat bostadsområde; nära till vatten, nära till innerstaden. Solen skiner när vi sätter oss ner för att prata. Folk badar och solar. Någon tar en selfie. Det ser ljust ut, men vi vet båda att det bara är en kuliss. Åtminstone tänker vi så. Tanken på att det finns ett mörker gömt mitt ibland oss, även i oss, lockar konstant upptäcker vi när vi pratar. Frågan är bara – varför?

Madeleine (MB): För mig handlar det mycket om tanken om en annan värld och allt vi gör för att gömma den. Gömma mörkret. Jag tycker det är så psykologiskt intressant just med det skådespelet, att tänka på att det bubblar seriemördartankar bakom yogainstruktörens väna leende, till exempel.

Martin (MF): Jag själv fascineras av lycka. Och med lycka menar jag skenbar lycka. För nästan inget är vad det verkar vara. Jag tycker om att betrakta par som ser lyckliga ut. Jag brukar tänka att de bråkar när de kommer hem, att tjejen vill strypa killen för att han är en idiot. Jag ser hela ordväxlingar framför mig. Ett uppdämt hat. Men att människor ändå mest bryr sig om fasaden, att den inte får rämna. Kalla mig cynisk och oromantisk. Sådan är jag.

tunneln_framsidaVi pratar en stund om våra böcker. De utspelar sig i helt olika miljöer. I min bok Tunneln i slutet av ljuset händer allt i en stad och ur en enda persons perspektiv. Madeleine skriver i Vattnet drar, första delen i en skräckfantasytrilogi, om landsbygden och skogen. Berättelsen tar form genom flera olika karaktärer. Men spelar det roll för grymheten – nej. Miljön är en kuliss att jobba med. Det är karaktärerna som är det riktigt intressanta. Som spänningsförfattare gäller det att, oavsett miljö, hitta till grymheten och mörkret inom de personer vi gestaltar. Vi märker att vi har några knep för att nå dit:

MB: Jag använder musik väldigt mycket. Jag har temamusik för alla karaktärer. Den grejen har varit det mest intressanta researchmomentet i boken. Och svåraste.

MF: Hur menar du då?

MB: Det finns några yngre karaktärer i boken som lyssnar på black metal. När jag började skriva hatade jag black metal. Jag är synthare i grund och botten så där fanns en avgrund att överbrygga. Men jag insåg att jag behövde lära mig, om inte älska, så förstå det. Först frågade jag frågade folk om musiken och kulturen. Jag fick lite spontana tips, men det funkade inte alls. Jag hatade fortfarande. Så hittade jag två personer som kunde förklara bättre och det hjälpte. Men det avgörande var att jag åkte på Metalfestival i Gävle med en kompis som gillar metal. Vi lyssnade på Watain, och där i publiken trillade poletten ner. Nu kunde jag vara inte bara i musiken utan i kulturen kring den. Känna hur personerna är. Tänka som dem. Hur bar du dig åt för att hitta grymheten i din bok?

MF: Genom att sitta i mörker och skriva! Men även jag använder musik. När jag ska skriva något riktigt bra och tätt och jag måste hitta en sinnesstämning. Då kan musik framkalla det.

MB: Vadå för musik?

MF: Skinny Puppy, Nine Inch Nails. Industriell aggression. Varvat med melankolisk gubbrock om olycklig kärlek och om att köra bil mitt i natten. Mörker och musik, ensamhet. De delarna behöver jag för de riktigt täta passagerna i boken. Det framkallar den där speciella känslan, kontrollerad melankoli, det man kallar för ”zonen” inom sportvärlden.

Även om både jag och Madeleine skriver otäckheter, så är det en viss skiljelinje i det vi gör. Min bok är en thriller, förankrad i verkligheten. Madeleine skriver skräck. Här rör vi oss utanför det som kan förklaras av vetenskapen. Varifrån kommer ett sådant intresse?

vattnet-drarMB: Min fascination för övernaturlig fiktion alltid funnits där. Jag levde på skräckhistorier när jag växte upp. Och det har följt med hela vägen upp i vuxen ålder. Jag hade en lucka mellan tjugo och trettio drygt, där jag inte läste skräck alls. Men så tyckte jag att genren ryckte upp sig igen. Nu händer så mycket spännande. Inte minst inom den svenska skräcken. Författare som Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Frida Andersson Johansson, Anders Fager, Johannes Pinter, Markus Sköld, Johan Theorin och så klart John Ajvide Lindqvist. Och många nya osignade som jag vet kommer rocka den här genren inom kort.

MF: Vilken skräcktyp är du?

MB: Jag har alltid varit en sucker för vampyrer. Kan inte hjälpa det. Annars tycker jag om den mest krypande skräcken, där man bygger upp ett mörker som bara växer. Du då?

MF: Jag läser ärligt talat inte så mycket skräck. Men jag älskar det krypande. Det som bara finns i texten, ondska, smuts och mörker.

MB: Vad är din favoritondska då?

MF: Fiktiv ondska! Seriemördare. Death by human, kan man säga. Människor gör väldigt många saker av helt oförklarliga anledningar. Det kan vara i stundens hetta, en ingivelse. Men det kan förstås också vara oerhört kalkylerat och planerat. Den typen av ondska är fruktansvärt obehaglig, men den finns överallt.

Vi skrattar en stund åt det här. Åt det märkliga i att faktiskt gilla att bli rädd och jaga efter kickarna i skönlitteratur och popkultur. Samtidigt är det detta som fascinerar med skräck i bokform eller i film, känslan av att kunna välja själv när du vill bli skiträdd för något. Att ha kontrollen.

MB: Ja. Det är härligt. Spänningsfiktion är som att åka karusell. Man vet att man sitter säkert. Det vore inte så kul att åka berg-och-dalbana utan att vara fastspänd. Då kan man dö.

FAKTA:

Madeleine_B-ckMadeleine Bäck, skräckförfattare

Aktuell med: Vattnet drar, första delen i en skräcktrilogi som Madeleine själv kallar Bruksskräck. Uppföljaren Jorden Vaknar kommer i januari. Författarfoto: Camilla Lindqvist.

 

 

 


_MG_6062Martin Falkman, thrillerförfattare.

Aktuell med: Tunneln i slutet av ljuset, som självpublicerades via Type & Tell. Den fristående speglingen Mannen i tunneln är nyss färdigskriven och inskickad till en handfull förlag. Författarfoto: Marcus Lundstedt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s