En dag i en författardebutants liv

”Jo Nesbö, John Grisham, fucking Robert Ludlum, jag hatar Ludlum. Helvete. Jag drabbas av tunnelseende, försöker ändå att se mig omkring.”

Skåne, sommaren 2016. Detta är en berättelse om att debutera som författare. Fast kanske främst en berättelse om vilken effekt det har på en överaktiv hjärna.

Solen skiner när jag vaknar men är försvunnen efter frukosten. Sommaren är lynnig i år, inte ens i Skåne skiner solen på beställning. Jag är trött, har sovit dåligt. Tänkt på min bok, som vanligt, haft svårt att somna. Därefter: mardrömmar om rymdvarelser som äter upp mig (de kommer i stora silverfärgade skepp, de är elaka, de har en glupande aptit på människokött!).

Idag ska jag hem till Helsingborg, staden jag bodde i under de flesta av mina 25 första år. Sundets Pärla, världens vackraste stad – på sommaren. Blåsig som ett helvete resten av året. Jag längtar, fumlar med växellådan i bilen när jag kör från Ängelholm, där jag under några dagar hälsar på min mamma.

Trafiken är ovanligt tät på E6:an söderut; turister, vägarbeten, människor i rörelse. När jag blåser förbi Hasslarp och reflexmässigt vrider huvudet åt höger ser jag det gamla nedlagda sockerbruket och tänker att det ser deprimerande men vackert ut. Industriellt. Apokalyptiskt.

Blicken riktas åter framåt, på vägen, men mina tankar är någon annan stans. Jag är redan i bokhandeln, letar efter min bok. Hittar den. Pratar med personalen, är charmig, fantastisk och presenterar mig själv på ett ödmjukt sätt.
– Det vore naturligtvis fantastiskt kul att komma hit och signera lite. Men bara om ni tycker att det är en bra idé. Javisst, jag har fått jättebra recensioner av de som läst, säger jag. Ständigt leende och självsäker. Inga hackande ord, inga flämtande andetag.

tunneln_framsidaFemton minuter senare har jag parkerat vid Stortorget och ser anrika Killbergs bokhandel framför mig (nåväl, först tittar jag på Magnus Stenbock-statyn, Kärnan och Rådhuset, eftersom jag älskar att befinna mig på Stortorget).

En parkeringsvakt går sömnigt förbi bredvid mig, verkar fullt upptagen med att fågelskåda. Jag vill skrika att ”Jag har betalat! Titta!” men håller tyst. Nervositeten har gjort sitt intåg. Det är säkert ett år sedan jag var här senast, tänker jag, medan jag kliver in över tröskeln. Väljer rätt ingång (vänster, till höger ligger pappershandeln).

Två meter senare skriker jag för mig själv. ”Var fan är min bok?” Paniken griper tag i mig. Jag andas häftigt, skannar av hyllorna alldeles för snabbt. Ser inget, ser fan ingenting. Allra minst min bok. Pulsen, i öronen, den brusar. Jag är en misslyckad sopa. Ingen vill ha mig, jag kan inte skriva.

När jag desperat rundar en hylla på måfå ser jag ordet SPÄNNING. Mina ögon är snabba, snabbare än min hjärna, men fastnar till slut på något jag känner igen. Det är min bok.

Hela lokalen släcks ner, blir kolsvart. En strålkastare riktas mot mig och en trumpetfanfar ljuder genom lokalen. Jag sjunger, nej skriker, Halleluja! Nu ska jag vara cool. Jag är författare, eller, jag har gett ut en bok. Men när en kvinna ur personalen plötsligt kommer fram och frågar mig om jag behöver hjälp är coolheten bortblåst.
”Öh, nä, alltså. Öh, jag ville bara se om ni hade min bok här”, säger jag, eller åtminstone tror jag att det är vad jag säger.

Kvinnan som står framför mig verkar inte förstå ett ord. Hennes ögon är frågetecken, hennes fötter redan på väg åt ett annat håll.
”Mmm, okej?” Hon är inte imponerad, utbrister inte att ”Wow! Är det du som skrivit den boken? Fy fan vad bra du är!” utan vänder sig bara om, går vidare. Tänker att det är mycket löst patrask som kommer in i affären nuförtiden.

Jag fumlar med något, känner mig skamsen men glad över att boken finns där. I en tät inre Öresundsdimma fumlar jag vidare till pocketnyheterna där jag hittar Therese Bohmans Den andra kvinnan. Jag plockar ner den, rör mig mot kassadisken. Snubblar framåt; Bohmans bok i en hand – min egen bok (medhavd, om någon vill ha den?) i den andra.

Vid kassan lägger jag Bohmans bok på disken. Jag ser fram emot att läsa den. Min egen håller jag i handen. Kassörskan tittar på mig. Tittar därefter på boken i min hand. Höjer blicken, tittar på mig igen. Färgen stiger på mina kinder. Att jag alltid rodnar när någon tittar på mig. Jag måste säga något bra.
”Ja, alltså. Jag hade med mig denna boken. Det är min, alltså, det är jag som skrivit den”, hasplar jag ur mig. Det var inte det jag ville säga.
”Aha, jag förstår. Det är inte så vanligt att kunderna har med sig böcker in i affären”, säger kvinnan som står i kassan.

Jag ger mig själv en mental snyting eftersom jag misslyckas med att säga något charmerande och säljande. Tar böckerna, småspringer ut ur affären för att få frisk luft. Sundsluften, den bästa luften i världen. Vatten, tång och avgaser.

_MG_6165Nästa anhalt är Stadsbiblioteket. Jag älskar bibliotek, därför känner jag mig varm i kroppen när jag går in. Men värmen försvinner direkt; jag måste hitta min bok.

Hylla efter hylla, jag inser att jag letar på fel ställe. Min bok är inte lyrik. Min bok är inte konsthistoria. Jag hittar spänningshyllan. Jo Nesbö, John Grisham, fucking Robert Ludlum, jag hatar Ludlum. Helvete. Jag drabbas av tunnelseende, försöker ändå att se mig omkring.

En ung bibliotekarie ställer tillbaka böcker i hyllorna. Jag hoppas att hon frågar mig något, men det gör hon inte. Jag tänker fråga henne något istället, men hon vänder ryggen till och jag vågar inte störa henne. Vill inte tränga mig på. Jag är en oviktig författare. Jag är inte ens en författare,  varför skulle de veta vilken min bok är (kanske för att jag mejlat dem två gånger och bett dem köpa in den!!!).

Ur dimman frigör sig en dator. Äntligen någon jag kan prata med. Oket på mina axlar lättar när jag skriver in Tunneln i slutet av ljuset och får svar direkt. Biblioteket har köpt in tre ex. Alla är utlånade. Det går en rysning genom min kropp och jag känner för en stund att jag inte är värdelös. Sedan börjar jag undra över vilka som lånat boken, tänker att de kommer bli besvikna när de läser den.

Längre bort står en annan bibliotekarie – äldre än den första – och jag vill fråga om de brukar ha författarkvällar. Jag borde presentera mig själv, verka intressant. Få henne att säga till sina kollegor att ”Den där killen, oj oj, honom måste vi bjuda in när vi har författarkväll nästa gång.” Tyvärr kommer en gammal dam i vägen, står liksom bredvid mig och tittar mot samma bibliotekarie. Vem är jag att förneka en gammal dam hjälp i hyllnavigeringen? Jag lämnar biblioteket.

Sista anhalt Väla Centrum och Akademibokhandeln. Jag är mentalt utpumpad, trött och suddig i sinnet. Men jag måste.

Väla Centrum är helt ombyggt mot när jag var yngre. Jag hittar inte, går vilse i affärslabyrinterna bland familjer med mjukglass i händerna och H&M-påsar hängande på barnvagnarna. Jag känner mig som ett jagat villebråd, inträngd i ett hörn. Till slut hittar jag ändå bokhandeln och går in. Skannar hyllorna, hittar inte min bok. Skit. Det står kunder (jävla kunder!) i kö vid kassorna, så jag vågar inte gå fram och prata med personalen.

Tio minuter senare är kön försvunnen och jag cirklar mitt byte som en hungrig gepard, men långsammare. Ska jag? Ska jag inte? Jag ska. Jag måste.

Jag kliver fram till en av kvinnorna i kassan och hälsar på överdrivet grov skånska för att det ska framgå att jag är en lokal förmåga. Det hjälper inte; kvinnan är uppenbarligen inte från Helsingborg. Jag lägger fram mitt ärende ändå. Får ett trevligt standardsvar, som om jag är en av alla aspirerande författare som kommer in i butiken och stör personalen.
”Vi kan inte köpa in hur som helst och så. Men du kan ringa min kollega, hon är inte här idag, men ring gärna henne!”
Jag får ett nummer. Jag kommer förmodligen inte att ringa, för jag inser att det inte är någon mening. Hon pratar vidare. ”Vi brukar börja med att författaren kommer hit med egna böcker och signerar.”
Jag säger inget om att jag bor i Stockholm. Men jag tackar så vänligt jag bara kan och tänker att jag kanske ringer den där kvinnan ändå. Ska inte stänga några dörrar. Det är viktigt att synas. Det är viktigt att höras.

När jag kommer ut till bilen är jag mentalt utpumpad. Det ringer i mina öron och jag upplever en blandning av frustration och glädje. Vet inte vad jag ska känna. Jag är skitglad att min bok var utlånad på biblioteket, skitglad över att boken fanns i hyllan inne i stan. Samtidigt inser jag hur svårt det är att synas i mängden; särskilt som debutant. Ännu mer som självpublicerad debutant.

Ändå tänker jag: allting är grunden till något. I vår kommer min bok hos Månpocket. Då kommer den att synas överallt. Och kanske kommer jag att ha övat på en säljpitch till dess. Jag börjar vänja mig vid att vara besatt av min egen bok. Kanske hör det liksom till hela författargrejen, att alltid gå och undra. Eller? Upplys mig gärna!

Och just det: Köp min bok hos Adlibris eller Bokus! Tack!

3 thoughts on “En dag i en författardebutants liv

  1. johannasdeckarhorna

    Att sälja in sig själv är ta mig tusan bland det svåraste som finns. Man vill ju inte framstå som alltför självfixerad men samtidigt utstråla säkerhet. Jag säger heja på och lycka till framöver 🙂

    Svara
  2. Katrin Enquist

    Ditt sätt att skriva och uttrycka dig i din blogg väcker i alla fall hos mig ett intresse att vilja läsa din bok 🙂 så jag ska genast söka efter den på ”mitt” bibliotek
    Lycka till i fortsättningen!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s