Vad är egentligen hårdkokt?

Det råder brist på hårdkokt svensk spänning. Åtminstone är det känslan jag får när jag likt en hungrig varg sonderar bokterrängen i jakt på föda. Men vad klassificeras egentligen som hårdkokt?

Det är knappast någon hemlighet att jag främst läser vad jag själv kallar hårdkokt spänning. Varför är det så? Enkelt. Jag tilltalas av en lagom dos våld, mörker och uppgivenhet. Jag tilltalas av ett rättfram språk, av författare som inte lindar in berättelsen i skyddande lager av bomull.

Men hur avgör man om något är hårdkokt eller ej? Är det miljöerna – blir en spänningsroman hårdkokt endast om den utspelar sig i den undre världen? Är det dialogen? Handlingen? Mängden våld?

Eller är det rentav läsaren som definierar vad som är vad.

Min tolkning ser ni ovan. En hårdkokt spänningsroman, för mig, är en roman som inte väjer för den våldsamma och ibland mörka verklighet som omger oss – och framför allt ofta omger brottslighet. För mig är hårdkokt när en roman inte lindar in brottsligheten i någon slags vardagspussel. Det enda jag inte kan bestämma mig kring är karaktärernas vikt i helheten.

Vad gör egentligen en hårdkokt karaktär?

Blir det automatiskt hårdkokt om en huvudkaraktär svär i varannan mening, röker, dricker och är man? Eller blir det bara stereotypiskt? Vad tycker ni? Och: har ni några tips på vad ni tycker är hårdkokta svenska deckare – utöver Jens Lapidus? Jag går nämligen snabbt in återvändsgränder när jag försöker sondera den svenska spänningsterrängen.

Tips tas emot med glädje!

2 thoughts on “Vad är egentligen hårdkokt?

  1. johannasdeckarhorna

    Ja, vad är hårdkokt? För mig är det nog våldsamt, grymt, mörkt, uppgivet och råbarkat. Både karaktärer och handling kan vara hårdkokta, inte nödvändigtvis samtidigt. Böcker som jag definierar som sådana, eller i alla fall något ditåt är t ex deckarna Carl-Johan Vallgren skrivit som Lucifer, Clinch av Martin Holmén, böcker av Roslund & Hellström, Zack av Kallentoft & Lutteman, Stöld av babian av Anna Karolina och kanske även till viss del nya Utmarker av Arne Dahl. I slutändan är det nog upp till läsaren om man tycker de är tillräckligt mörka 😉

    Svara
  2. Holmén

    För mig är det uteslutande en fråga om stilistiska grepp, ett perspektiv som är raka motsatsen till den allvetande berättaren, kallt iakttagande utan värdeladdade begrepp, något som påminner om Hemingways sk isbergsteknik och han skrev ju inte deckare. Jag använder mig av denna teknik i en del avsnitt i mina böcker, då det sällan händer så mycket i Kvistens skalle, medan jag emellanåt låter honom spinna loss i trubbiga, inre monologer. Jag blandar således (som vanligt) medvetet och ser om läsaren kan följa med i övergångarna utan disharmonier. När jag undervisar i litteratur (gymnasienivå) brukar jag använda Hemingways noveller ”Katt i regn” och ”Berg som vita elefanter”. Tematiken i båda novellerna är densamma, men den sistnämnda är mer extrem i sitt iakttagande och knappa språkbruk.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s