Recension: Fuminori Nakamura – The Gun

En av Japans just nu mest framgångsrika noirförfattare heter Fuminori Nakamura. Den döda zonen har läst hans debut The Gun och låter sig övertalas att tycka om berättelsen.

Det var inte utan bekymmer som jag tog mig an The Gun. Ni förstår, när det blev min tur att välja bok till bokcirkeln kändes det viktigt för mig att välja en som var bra. Som skulle uppskattas, inte slösa andra människors tid.

”Det är en av mina favoritförfattare. Nu har hans debut översatts till engelska,” lät jag meddela och beställde boken. Därefter väntade jag på rätt tid för att läsa.

När det så småningom var dags för bokcirkel var det första jag möttes av den beska kommentaren: ”Om det inte vore för att jag fick denna boken i en bokcirkel, så skulle jag aldrig ha läst ut den.” Ingen bra början.

Så, är det en dålig bok? Nej.

the-gunThe Gun handlar om en ung student i Tokyo. Han lever ett, till synes, rätt meningslöst liv. Driver omkring. Försöker träffa tjejer. Pluggar. Röker. Träffar sin dryga kompis. Men så en dag, när han är ute och promenerar, hittar han något vid flodens strand. En död kropp. Bredvid kroppen: en revolver.

In träder förändringens tid. Revolvern överskuggar allt. Han blir allt mer fäst vid den. Det är kärlek. Men är den besvarad? Den unge studentens liv förändras; han blir mer självsäker utåt sätt, samtidigt som han börjar tveka på att kärleken verkligen är besvarad. Och någonstans inom honom finns en röst som växer sig allt större. Ett begär.

Att få avfyra revolvern.

Fuminori Nakamuras The Gun är varken svårläst eller tjock. Det är bra flyt i språket. Till en början slås jag av meningslösheten i huvudpersonens tillvaro; han är känslokall och ärligt talat ointressant. Jag drabbas av en malande oro. Kommer det att vara så genom hela boken?

Svaret? Ja. Och nej. För medan bokens huvudkaraktär förblir känslokall, pågår ändå något inom honom. En process. Och Nakamura lyckas, sakta men säkert, att skapa en atmosfär av förväntan hos mig.

Berättelsen är fascinerande, välskriven och originell. Nakamuras stil känns igen; han beskriver ofta karaktärer som befinner sig i någon slags bubbla, delvis avskurna helt från omvärlden. Och han gör det bra.

Så trots en tveksam inledning omvänds jag. När boken är slut vill jag ha mer. Och, för en gångs skull tänker jag att den var för kort. För en gångs skull tycker jag att berättelsen tjänat ännu mer på att byggas ut. Bara det i sig är en komplimang, när det kommer från mig.

Och min gode vän i bokcirkeln må ha hatat den. Men de andra medlemmarna tyckte att det var en trevlig bekantskap.

Köp boken hos Adlibris.

Läs tidigare recensioner av Nakamura-böcker: The Thief, Evil and the Mask, Last Winter we Parted.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s