Family Snapshot och tonåren

Under gymnasiet skrev jag många (dåliga) dikter. Jag lyssnade mycket på musik, analyserade texter, levde mig in. Fantiserade. Det var en fantastisk tid för hjärnan, men stundtals jobbig mentalt (mycket tankar) och fysiskt (du är så smal, du är så finnig, du är så osäker).

På proven använde jag de blankvita baksidorna till att skriva texter ur minnet. Vissa återkom jag till med jämna mellanrum (varje vecka, varje prov, varje dag). Family Snapshot av Peter Gabriel var den vanligaste. Den satt fast i mitt sinne, etsad i mitt inre.

I don’t really hate you,
I don’t care what you do,
we were made for each other, me and you.
I want to be somebody,
you were like that too.
If you don’t get given you learn to take,
and I will take you.

Jag var skoltrött under hela gymnasietiden, men egentligen mer frustrerad än trött. Det var svårt att sitta stilla och lyssna, det var svårt att plötsligt behöva plugga för att få hyfsade betyg. Det var svårt att följa regler, respektera omgivningen och vara strukturerad och tålmodig.

Hela grundskolan gick jag i en stökig klass. Inte stökig på ett bråkigt och våldsamt sätt utan snarare stökig eftersom vi struntade i vad flera av våra lärare sade till oss. Vi behandlade dem illa. Det är något jag haft dåligt samvete för i vuxen ålder; hur jag betedde mig under vissa perioder av grundskolan.

Hur vi, som klass, faktiskt knäckte lärare. Flera gånger (jag har bett om ursäkt i vuxen ålder).

Ibland tänker jag att det är okej. Att jag hade mycket att hantera i mitt inre, en hel del osäkerhet som bubblade under ytan. Men har inte alla tonåringar det? Ursäktar det ett otrevligt och respektlöst beteende?

All turned quiet, I’ve been here before,
a lonely boy hiding behind the front door.
My friends have all gone home,
there’s my toy gun on the floor.

Min lärarinna i svenska undrade förmodligen vad det var för texter jag skrev. Ryckta ur sitt sammanhang ter de sig ganska destruktiva. Men kanske också typiskt tonåriga, existentiella, tvivlande. Hon förstod mig inte, jag förstod inte henne heller – det var en ömsesidig oförståelse. Men nu, som vuxen, förstår jag vad hon ville. Hon ville nå hela vägen, inte fastna i den taggtråd jag omgärdade mig med.

Jag var inte direkt tillmötesgående, nej. Inga markerade rutter eller uppmuntrande skyltar längs vägen.

Och jag tror att hon glömt mig nu, medan jag kommer ihåg henne hur tydligt som helst.

Ändå, det var tufft. Tonåren är tuffa. Och när man gått igenom hela grundskolan utan att behöva anstränga sig (de satte en sträng, så sträng, så sträng, lärare på oss i högstadiet men han orkade inte), blir omställningen svårare.

En gammal klasskamrat från gymnasiet berättade, många år senare, att hon ”hatade mig” den första terminen. Inte som person, men för att jag störde ordningen och aldrig tog något på allvar. Tuffa ord, förstås. Själv hatade jag inte så mycket, däremot hade jag svårt för auktoriteter. Det har jag än idag.

Skolgången blir inte lättare när du ber en auktoritet dra åt helvete. Skolgången blir inte lättare när du spenderar hela lektionerna med att riva sönder a4-ark i tunna remsor, eller skriva låttexter på alla dina anteckningspapper.

Come back mom and dad,
you’re growing apart
and you know that I’m growing up sad.
I need some attention,
I shoot into the light.

På ett sätt var texterna jag ständigt skrev (och fortfarande ständigt skriver) destruktiva och kontraproduktiva. Å andra sidan har texten alltid varit en del av mig. Jag inbillar mig att språket var viktigt redan då, att det var därför jag hade så svårt att koncentrera mig på att bara sitta stilla och lyssna.

Och texterna, de finns kvar. Det har gått bra för mig. Men jag har dåligt samvete ibland. Och när mina barn en dag ska gå i skolan kommer jag att tala om för dem att det är okej att vara skoltrött. Att det är okej att fundera, sitta i sin egen värld. Men att de måste anstränga sig för att inte uppfattas som otrevliga och nonchalanta. Och att det är roligt att lära sig saker även om man måste göra det enligt någon annans schema.

Family Snapshot är fortfarande en av mina absoluta favoritlåtar. Ett mästerverk.

Fotnot: Alla textcitat är ur texten till Family Snapshot, skriven av Peter Gabriel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s