Den döda zonen möter Jens Lapidus

En av Nordens just nu mest framgångsrika författare står stadigt på marken men är mån om att tillhöra genrens toppskikt. Den döda zonen träffar Jens Lapidus för en fika och en pratstund om att skriva, läsa och att bolla två karriärer samtidigt.
Det är klart att jag kan fantisera om att skriva på heltid. Och vem vet, jag kanske provar på det någon gång.

Det sveper gulbruna löv och kyliga vindar över Mariatorget och jag har glömt min mössa hemma. Flintskalligheten hånler mig rakt i ansiktet. Framför Hotell Rival är mattan klanderfritt röd, några meter åt sidan står en lastbil från en flyttfirma. Två välbyggda män står på varsin sida av en stor vit byrå på den renborstade trottoaren. De ser utmattade ut.

236759Efter några minuter dyker Jens Lapidus upp. Vi skakar hand, går in på café Rival. Två steg innanför dörren hälsar han på en snubbe i baren, de börjar småprata. Jag förstår: Detta är hans hemmaplan. Vi beställer kaffe och varsin väldigt liten kaka och börjar prata.

Du har precis varit i USA, eller hur? Och så såg jag att du var i Trelleborg också…
– Haha, ja. Jag var på USA och träffade lite olika agenter för att diskutera upplägg kring film och TV där. Många möten, men bra möten och alla var med folk som har intresse för det jag gör. När jag kom hem så var jag iväg till Skåne. Jag var i Trelleborg och Höganäs och pratade om mina böcker. Det var kul. Det är alltid kul att komma ut och träffa läsare.

Ja, många författare säger ju det.
– Men så är det. För min del har det varit tunnsått med den typen av grejor de senaste åren. Det finns inte riktigt tid. Jag har ju advokatarbetet och det kräver ofta att jag måste vara på plats för rättegångar och annat. Det blir svårt att passa in resor för att prata böcker. Men jag har börjat att komma ut på lite fler besök nu, åtminstone.

Vi driver osökt tillbaka till att prata om resan och om USA och Jens konstaterar att han ”definitivt inte slagit” där som författare men att många i branschen känner till honom – främst på grund av filmatiseringarna. Det är tydligt att den amerikanska marknaden lockar. Men det är en annorlunda marknad än den svenska. Svårare.
– Visst är det så. Det finns så många kultförfattare och de har så otroligt många bra ”egna” författare. Det är hård konkurrens inom min genre; mina böcker har ju kommit ut där, men det är inte så många som känner till mig.

Du träffade förresten Michael Connelly i Los Angeles?
– Ja, jag hade lite möten kring hur man anpassar böcker till TV-serier och då träffade jag faktiskt Connelly också.

– Det har ju dröjt lite med filmatisering av hans Bosch-böcker, av olika skäl. Jag känner en samhörighet i hur han skriver; staden är en viktig karaktär. Så det är intressant att se hur man jobbar med hans böcker och projekt. Och så var det kul att få lite input från honom personligen också.

9789146226246Vårt samtal glider in på den senaste boken, STHLM Delete, som tagits emot väl av både kritiker och läsare. Jag frågar vad det betyder för honom.
– Jag var ju lite bortskämd med mina första böcker. Fick väldigt bra kritik och kom in på kultursidorna, vilket väl inte så många i kriminalförfattare gör.

– Sen varar inget för evigt och vissa böcker har fått sämre kritik i vissa tidningar och så, det är fram och tillbaka. Ett kul exempel är när jag skrev min novellsamling. Då var det en tidning som var noga med att påpeka att just en novell, som handlar om en lavin, stod ut som bäst i samlingen. Och sen, i nästa recension låg tyngdpunkten på att en novell – samma som ovan – var dålig.

– Så länge jag känner mig nöjd med vad jag själv skriver och håller den kvalitativa fanan högt så känner jag mig trygg. Sen kanske inte alla gillar det jag skriver, men så är det.

Jens Lapidus debuterade 2006 med Snabba Cash. Succén lät inte vänta på sig och de flesta känner till fortsättningen: fler böcker, filmatiseringar. Massor av läsare. Och nu, en ny serie böcker – två stycken hittills, VIP-rummet och STHLM Delete.
– Och det blir minst en till, så mycket kan jag säga. Sedan är trilogin som format inte så viktig för mig, men det verkar som att jag behöver en trilogi för att berätta allting… mina böcker hamnar ju på 400-500 sidor!

Har du börjat skriva på den tredje delen?
– Nej, det har jag inte gjort ännu. Men det ska jag snart börja göra.

Hur fungerar du som författare nu jämfört med när du debuterade med Snabba Cash? Har du förändrats i hur du arbetar gentemot ditt förlag eller på något annat sätt?
– Med den första boken, och även tvåan (Aldrig fucka upp) hade jag i princip böckerna färdigskrivna innan jag gick till förlag. Och då hade jag bollat idéerna och texterna rätt mycket med lite kompisar, sedan hade förlaget lite synpunkter här och där och lite saker som skulle fixas.

– Med VIP-rummet och även STHLM Delete så har jag använt mig mer av förlaget. Och det har verkligen varit bra. Så för varje bok har jag väl egentligen rört mig åt det hållet, att jag bollar mer och mer. Men samtidigt, jag vet inte, kanske borde jag börja höra lite mer med kompisar igen… fast de är lite mer försiktiga med att ge feedback nu. Tänker väl att nu är Jens en etablerad författare… haha…

Hur pass involverad är du i resten av arbetet med böckerna då, omslag, säljpresentationer, marknadsföring?
– Omslaget bryr jag ju mig om, men resten bryr jag mig inte om så mycket. Det lämnar jag till dem som kan det.

Vad har du för rutiner för skrivandet?
– Jag skriver här borta (Jens pekar mot Slussen till, min anmärkning), där jag hyrt in mig. Så det är där jag skriver mest. Förut skrev jag på caféer och lite varstans, men jag blev så störd av omgivningen. Annars har jag inga speciella rutiner, faktiskt.

Vi börjar prata om texten, om att skriva, om att leva sig in i det man skriver. Jens säger att han skriver på lust och drift och inte har några problem att ”få ihop sidor”. Han framhåller att hans problem snarare är det omvända:
– Jag är inte jättestrukturerad. Det är i stunden, när jag skriver, som jag hittar den bästa känslan och kommer på saker. Får jag flow, då jävlar. Det slutar alltid med en massa sidor, och sedan får jag bearbeta texten i efterhand.

Men bilden av den kämpande författaren då… den som plågas?
– Alltså. Det är klart att vissa delar måste värkas fram oavsett hur bra flyt man haft. Kanske där det handlar om miljöer eller skeenden som måste byggas ut. Det kan vara korta passager som måste göras för att allt ska klicka eller om det blivit glapp i storyn. Och det är inte alltid jättekul eller lätt.

Den där lusten, eller skrivkänslan, när allt flyter. Går den att beskriva?
– Det är… det är lite som att man tänker, tänker och så sätter man sig och skriver. Börjar med ett visst ord eller en mening som triggar igång mig. Plötsligt har det gått några timmar och man tittar upp. Och så har man skrivit sju sidor. Utan att egentligen reflektera över det. Det bara händer.

Du har en aktiv hjärna?
– Ja, så är det verkligen.

Men hur funkar det. Du har ju två yrken, så att säga. Du har ditt advokatyrke också. Hur lyckas du slå på och av?
– Det är det jag är van vid att göra, det är det enda jag vet. Och när man är i advokatrollen måste man vara dedikerad, tänka på pläderingar, juridiska klurigheter, strategier. Då måste man fokusera på det, inget annat. Och det blir samma sak med skrivandet. Och, som sagt, det är det sättet jag känner till.

236760– Samtidigt har jag ju dragit ner på advokatarbetet en del. Tidigare jobbade jag heltid som advokat och skrev på kvällar och nätter. Jag brukade säga att jag är advokat och att skrivandet är min hobby, men så är det ju inte längre.

Tänker du någonsin på det. Att det skulle kunna vara annorlunda?
– Ja, det är klart. Man pratar ju med andra författare, och de pratar om hur de lever med texten hela tiden.

– Klart jag undrar då, hur vore det? Att stänga ner allt annat i ett halvår. Gå ner till skrivbordet varje dag, inte göra något annat. Hur skulle det påverka mig, mitt skrivande? Och ja, kanske kommer jag att prova på det också. Men inte just nu. Sedan har jag ju så att säga nytta av mitt advokatyrke även i mitt skrivande, med de människor jag möter och de historier jag tar del av.

Förresten, med ditt schema och dina två yrken, hinner du själv läsa något?
– Nej, tyvärr inte jättemycket. Men det händer ibland. Just nu läser jag Don Winslow. Men jag läser tyvärr inte så mycket svenskt just nu.

För Jens Lapidus väntar en signering på Arlanda. För mig väntar ännu en tur ut i kylan med min frusna skalle. Därför skiljs vi åt på Mariatorget och åker åt varsitt håll. Jens för att träffa läsare – jag för att stirra mig blind på texter.

Köp STHLM Delete här
Foton på Jens Lapidus: Pierre Björk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s