”Jag tvingar mig igenom nio av tio dagars skrivande för att nå den där underbara känslan av viktlöshet”

Den döda zonen intervjuar Joakim Zander.

SUCCÉDEBUT! KRITIKERKÄRLEK! INTERNATIONELLT JETSET-LIV! – Joakim Zanders debutroman Simmaren har i skrivande stund sålts till 30 länder, filmrättigheterna är bokade och klara. Framgången är Här och Nu. När uppföljaren Orten släpps är många nyfikna på vad som väntar. 

Joakim Zanders debut Simmaren (2013) handlade inte om Anders Holmertz och hans framgångar som svensk elitsimmare under åttiotalet. Däremot handlade boken om hemligheter och hysterisk action – något som uppenbarligen föll läsarna i smaken. Med uppföljaren Orten är den gamla EU-påläggskalven Zander tillbaka med ännu en spännande berättelse.

Joakim, jag är inte sportjournalist och du är inte Henke Larsson. Men jag kan ändå ställa frågan: ”Hur känns det?”
– Jodå, det känns väl hyfsat? Skönt att det drar igång liksom. Jag hatar den här perioden mellan det att boken är klar och att den kommer ut. Man går bara runt och ojar sig, bättre att vara ute på banan, oavsett hur det går.

ortenDet är ingen idé att trippa på tå nu. Jag tycker att vi börjar med det negativa. Vad har varit tråkigast med att skriva Orten?
– Det som alltid är tråkigast antar jag: Att hålla på och mata dag in och dag ut. Disciplin är ju inte kul, det kan man inte säga. Men nödvändigt för annars blir det ingenting alls, konstaterar Zander med en av intervjuaren förmodad suck.

Om Simmaren skulle kunnat handla om Anders Holmertz finns det andra idrottsparaleller i nya boken, Orten. Boken utspelar sig i Bergort, som är en fiktiv plats. Men:

Titeln får mig osökt att tänka på den gamle fotbollsspelaren Göran Bergort. Finns det några paralleller där?
– Ja, alltså, jag vet inte hur jag fick ordet Bergort i huvudet från början. Jag visste tidigt att boken skulle heta Orten och letade efter ett namn på förorten som skulle passa miljön jag hittat på.

– Bergort var perfekt för det lät liksom ursvenskt, som många av Stockholmsförorterna gör. Sen är jag ju Pekingfan, så det var såklart en bonus att Orten fick dela namn med en gammal IFK Norrköping-trotjänare. Hoppas det är ok med honom också bara…

Joakim Zander berättar att själva storyn till Orten dök upp redan när han skickat iväg Simmaren till förlag för tre år sedan. Men när tankarna började formas visste han inte om han skulle bli antagen eller ej.
– Jag tänkte att jag behövde ett nytt projekt. Men de tankarna var väldigt annorlunda mot vad det faktiskt blev till sist. Det var förra sommaren och hösten som jag började jobba fundera runt Orten mer målmedvetet. Det tog ett tag tills jag faktiskt började skriva, för jag hade mycket research att göra innan jag satte igång.

Researchen i fråga har huvudsakligen handlat om radikaliseringsprocesser och hur de ser ut. Vilka mekanismer som ligger bakom.
– Jag har fått mycket hjälp av Leif Stenberg som är professor vid Center for Middle Eastern Studies i Lund. Helt ovärderligt. Jag har också spenderat många timmar med böcker och hemska Youtube-videor.

Du glider ju numera runt och är författare på heltid, så det borde ändå ha varit lättare att hitta tid?
– Ja. Jag går till jobbet varje dag för att skriva och behöver inte malla ihop det med ett heltidsjobb. Det är såklart enorm skillnad.

235323När Simmaren släpptes berättade du för mig att du varit helt oförmögen att planera vad som skulle hända i bokens handling under processen. Är det något som förändrats nu när du fått mer tid, och när du har debuten bakom dig?
– Ja, jag önskar ju det? Och till viss del har jag väl blivit bättre. Främst oroar jag mig inte lika mycket om den biten nu som jag gjorde första gången. Jag litar mer på berättelsen, på att den ska hitta rätt på något vis. Den gör ju oftast det.

– Samtidigt, när man skriver den typen av böcker som jag gör, med en massa olika tidslinjer och personer, önskar man ju alltid att man var ännu bättre på själva pusslet…

Vad gör du om nätterna nu när du inte skriver, förresten?
– Nu skrev jag ju Orten rätt snabbt så det blev faktiskt en del skrivande på nätterna den här gången också, särskilt i slutet. Men det är ju grymt att oftast inte ha den där pressen att skriva då. Jag kan se på film istället. Och Mad Men. Älskar Mad Men.

Om vi ser på hela processen, hela arbetet. Och inte ska fokusera på det tråkiga; vad är det då som är roligast av allt. vilka ögonblick?
– Det som är roligast är ju den där enstaka dagen när man känner att man verkligen fått till det. Det rör sig kanske om tio procent av tiden, när man tycker att det man skrivit under dagen verkligen är bra. Jag tvingar mig igenom nio av tio dagars skrivande för att nå den där underbara känslan av viktlöshet. Kanske är det därför jag skriver överhuvudtaget.

Rykten säger att du lyssnar en hel del på musik när du skriver. Vad är det du lyssnar på?
– Åh, Theo Parrish, Mwuana, Silvana Imam och Max Richters Music for 18 Musicians. För att nämna några.

Många författare gillar själva redigeringsprocessen. Andra är mer snarstuckna. Hurdan är du?
– Den här gången tyckte jag det var härligt att sätta igång med redigeringen. Storyn och personerna satt och jag behövde inte stressa för att få till det utan kunde koncentrera mig på att få det riktigt bra.

Märktes det någon skillnad från förlagets sida vad gäller åsikter och tips kontra skaparfrihet mellan de två böckerna?
– Den stora skillnaden den här gången var att jag hade förläggare och agent som var ivriga att läsa tidigt. Det har man ju inte som debutant när man jobbar i isolering på ett annat sätt.

– Men de jag jobbar med skulle aldrig drömma om att styra skapandet. Vad de gör är att de talar om vad som inte funkar. Det är det allra viktigaste i författandet tror jag. Att ha folk du litar på som talar om för dig vad som inte är bra, för ofta ser du inte det själv. Men sen hur du ska få det bra måste alltid var upp till dig själv, det kan ingen hjälpa dig med.

Orten handlar en hel del om extremism. Sökandet efter tillhörighet. Varför tror du att vi människor så gärna vill känna oss som en del av något större?
– Det är ju en enorm fråga såklart. Jag tror det finns massor av anledningar och alla har vi väl det i oss på ett eller annat sätt, känslan av att man skulle vilja vara en del av rörelse eller ett större sammanhang.

– Vad gäller just jihadism och viljan från ett fåtal människor att lämna Sverige för att kämpa för IS, så grundar sig det nästan alltid i ett upplevt utanförskap i det svenska samhället. Det blir en väg bort från ett sammanhang man inte längre känner tillhörighet med.

– Det är också nästan alltid en upplevd solidaritets- och rättvisehandling. Man kopplar sitt eget utanförskap till de orättvisor som andra muslimer upplever och då känner man att det är rättfärdigat att ”slå tillbaka” och man har överseende med de obeskrivliga grymheterna som medel mot ett större mål.

Orten släpps först i Sverige men rullar också ut i 30 andra länder under nästa år. Att sätta ord på förväntningarna är svårt, säger Zander, men förhoppningen är tydlig.
– Min förhoppning är att den blir läst och uppskattad, såklart. Jag tror att den är genuint spännande, men jag hoppas också att den sätter igång lite tankar och diskussioner hos läsarna angående integration, utanförskap och radikalisering.

235328Boken är en av – nuförtiden – rätt många thrillers som ges ut av svenska författare. Thrillergenren har fått en pånyttfödelse de senaste åren och Joakim Zander läser själv en hel del. Inte bara thrillers. Han hävdar att John le Carré är ”den självklara nestorn” inom thrillergenren.
– Men jag gillar svenska spänningsförfattare som Christoffer Carlsson och Thomas Engström mycket också, konstaterar han.

Förresten, en vän till mig blandade ihop dig med just Thomas Engström. Vad kan det bero på, skriver ni liknande böcker eller påminner ni bara om varandra?
– Är vi lika? Ja vi har ju båda medelåldersskägg, gillar tupplurar och skriver thrillers, men stilmässigt rör vi väl oss i lite olika vatten? Thomas tycker att mina böcker är “socialistiska”, vilket är hans sätt att säga att karaktärerna i dem ibland uttrycker mänskliga känslor.

Nu väntar en hektisk höst. Lanseringen av Orten följs av en period med bokmässa och en liten författarturné på östkusten och södra Sverige under oktober. Någon tid att vila lär inte finnas.
– Men det är skitkul. Och någonstans mitt i det där ska jag väl börja pula med med nästa bok också, avslutar Joakim Zander med en hysterisk glimt i ögat.

Köp boken hos Adlibris
Foton på Joakim Zander: Emil Malmborg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s