Skrivandets berg- och dalbana

Sommaren har inneburit skrivtorka (tänk på valfri öken) men de senaste dagarna har jag börjat arbeta med mina olika skrivprojekt igen. Och det känns, sakta men säkert, allt bättre.

Jag fascineras av skrivandet, hur det fungerar. Eller kanske snarare, hur min hjärna fungerar. Under perioder utan skrivande känner jag viss abstinens, men det är inget jag inte hanterar. Däremot händer något så fort jag börjar skriva igen.

Ett maskineri dras igång, knakar, gnisslar och kränger. Kanske är det hjärnans kreativa delar (de har säkert ett namn) som stimuleras och rusar upp i tempo. För när jag börjar skriva kan jag oftast inte sluta. Och när jag slutar skriva skriver jag på sätt och vis ändå – i min hjärna.

Ruset är både fysiskt och psykiskt, svårt att beskriva. Det triggar också andra känslor. För medan jag har gått hela sommaren utan att skriva och utan större abstinens räcker det nu att jag inte skriver på en dag för att en olycksbådande och rastlös känsla ska komma krypande.

Skön eller obehaglig? Vet inte. Men den är bekant, känslan. Ibland tänker jag att hjärnan tänds upp, avdelning för avdelning. Cell för cell. Strålkastare, stroboskop. Jag trivs i känslan,  i lampornas sken.

Tur då att jag har flera olika skrivprojekt att fokusera på. Och snart är semestern slut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s