Jag har ingen räkmacka att bli serverad; är varken känd, cool eller snygg. Har inget häftigt yrke att luta mig tillbaka mot. Jag bara skriver. Och plågas av ovetskapen om vad som ska hända. 

Min genre är psykologisk spänning. Men när jag skriver i genren vill jag inte fastna i det träsk som man utomlands kallar Nordic Noir. Varför man kallar den Nordic Noir vet jag inte, eftersom få böcker har speciellt mycket noirkänsla över sig.

Eftersom jag försöker att skriva något som inte faller inom ovan nämnda ram, en ram som mycket av spänningsutgivningen i Sverige faller inom, riskerar jag att hamna i Den Outgivna Tomheten. Ty tryggheten är allsmäktig in i det sista, Amen.

Kravet är att leverera en jävligt bra text för få chansen. Det räcker inte att storyn sticker ut, den bekvämligheten har förlagen inte råd med när du är en okänd snubbe med tråkig bakgrund och författarambitioner.

Färdig produkt. Punkt.  Det är vad som eftersökes när du är jag. Du måste vara klockren direkt.

Och vem är det? Väldigt få.

Detta kan dras lärdomar av. Skicka inte in något innan du verkligen – och jag säger verkligen – är färdig med det. Och knappt ens då. Fixa lektörer. Fixa många lektörer, elaka lektörer, ärliga lektörer. Be dem vara sadistiska, skrika åt dig vad som är fel, vad som inte går ihop.

Gråt, skrik, ha ångest. Sen. Sen kanske du kan skicka in.

Häromdagen kände jag mig stark och trygg i min egen text (en av dem, jag har flera). Idag är samma text omgärdad av frågetecken. Mitt självförtroende har gått från bra till uselt.

Trots. Att. Jag egentligen vet:

Att min bok ÄR tillräckligt bra. Är tillräckligt annorlunda. Inte avgrundsfaller ner i den tråksvenska mallen. Att den går att sälja. Och att jag själv kan och kommer att sälja den.