Recension: Stefan Ahnhem – Offer utan ansikte

En tudelad läsupplevelse som blir bättre för var hundrade sida: Den döda zonen har läst Stefan Ahnhems Offer utan ansikte, en bok som väver och väver och till slut hittar greppet.

Fabian Risk är mordutredaren som flyttar åter till rötterna efter strul i karriären. Flytten från Stockholm till Helsingborg blir dock allt annat än lugn och harmonisk; när en träslöjdslärare hittas död i sin slöjdsal visar sig offret ha tydliga kopplingar till Risk. Vid kroppen hittas ett gammalt klassfoto. En av klasskompisarna: Fabian Risk. Men vem är mördaren?

Att komma ny till en polisstation man aldrig jobbat på förut är inte okomplicerat. När dessutom privatlivet hackar är det lite för mycket på lite för många fronter för Risk, som inte är känd för att kompromissa.

offer-utan-ansikteSådan är upptakten till Offer utan ansikte. Det är en bra inledning som efter en stund gör mig frustrerad eftersom berättelsen tappar fart. Men, när det som mest behövs är det som att författaren lyssnar.

Något händer: en genreförskjutning. Berättelsen tar allt mer formen av en thriller istället för en kriminalroman och klämmer åt greppet. I rappa sekvenser skjutsas läsaren framåt – allt medan en oundviklig upplösning närmar sig. Det är en tempohöjning som både är välbehövlig och effektiv.

Stefan Ahnhems debut har trots sitt imponerande omfång föredömligt korta kapitel. Lägg till detta en stundtals filmisk handling och en allt mer påtaglig personlig kris för huvudkaraktären. Yes. Vi är på väg mot en våldsam upplösning.

Bokens största behållning är det framväxande personporträttet av Fabian Risk. När jag som läsare till slut kommer tätt inpå Risk, drabbas av hans personliga problem, då lyser desperationen igenom. Och då är det riktigt bra. Det är också i det skeendet som tempot i berättelsen ändras, drivs upp, blir allt mer pulserande. Denna glidning från genre till genre, medveten eller inte, blir kraften som föder hela boken.

Med jämna mellanrum diskuterar jag spänningsromaner och deras omfång. Så även här; det dröjer innan jag kapitulerar inför Offer utan ansikte. Vadan dröjsmålet? Kanske finns svaret i det faktum att författaren presenterar en ny karaktär och att det tar tid.

Att Stefan Ahnhem är van manusförfattare för TV märks tydligt – och när den skickligheten sipprar fram genom bokstäverna händer det grejor; det är då det smäller, kränger och vrider. Och det är där Ahnhem är som bäst, borde uppehålla sig. Som född och uppvuxen i Helsingborg är det dessutom extra spännande att läsa en kriminalroman som utspelar sig i bekanta kvarter.

Offer utan ansikte är solklar semesterläsning, en spännande bok från en debutant som lovar mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s