Intervju: Jacob Härnqvist och mörkret

”Många tror fortfarande att vi lever i ett slags folkhem där polisen och myndigheterna fattar de bästa besluten för oss.”

I de flesta deckare måste någon dö. Men ofta sopas våldet undan så gott det går – texten putsas och görs mer tilltalande för den deckarläsande allmänheten. Men varför är det så? Den döda zonen har intervjuat Jacob Härnqvist, aktuell med hårdkokta spänningsromanen Dog City Blues.

I Härnqvists bok möter vi före detta polisen Leo Skantze, en man som trillat djupt ner i avgrunden, sakta kravlat sig upp igen, men nu riskerar att tappa fotfästet på nytt i en destruktiv och våldsam jakt på vad som kan vara sanningen.

Det läggs inga fingrar emellan och jag bestämmer mig för att prata med författaren för att undersöka den onda spiral som Dog City Blues erbjuder.

jacobHJacob. Jag läste nyligen ut din bok. Det är rätt tydligt redan från början vart berättelsen är på väg: in bland våldets och mörkrets katakomber. Hur har du resonerat själv kring våldet i din berättelse?
– Jag har förstås funderat över våldet. Våld är komplext, kanske för att det är en slags kommunikationsform. Det är ett maktspel, precis som mänskliga interaktioner i stort. Så för mig är våld en slags dialog. Därför ville jag löpa linan ut i våldssekvenserna lika mycket som i dialogerna och inte bara sammanfatta och rusa vidare.

Verkligt våld är ju rätt otrevligt. Men i bokform kan det fungera. Hur resonerar du?
– Jag vill förmedla hur det faktiskt känns att bli utsatt för våld. Jag har själv blivit överfallen, rånad och misshandlad och vet hur det är att undra om det är nu jag ska dö.

– Bland annat har jag blivit fasthållen av fyra personer och nertryckt i marken medan en femte genomsökte mina kläder i jakt på pengar. Jag har blivit pressad på pengar av korrupta poliser i ett nerpissat café i Nairobi.

– Samtidigt använder jag våldet för att hindra läsaren från att koppla av. Mer traditionella svenska deckare går ju oftast inte lika långt. Dom flesta svenska deckare blir ju lästa i hängmattan och på stranden. Av folk som tänker på annat, som vill vara i trygga händer.

Du erbjuder inte den tryggheten?
– Nej, det finns inga trygga händer och det är ingen mening för mig att låtsas tro det när jag skriver. Därför är det smått fantastiskt att boken blev utgiven.

Grejen är, det funkar för mig. Men jag tänker: antingen gillar man det, eller så hatar man det. Det finns många läsare som verkligen har svårt för våldsamma berättelser.
– Precis som jag trodde tycker en del att våldet är helt besinningslöst och onödigt medan andra tycker att det fyller en funktion. Jag är kluven själv. Ibland har jag verkligen gillat att jag går så långt som jag gör eftersom ingen annan vågar. Eller vill. Och ibland har jag själv tänkt att det är över gränsen. En gång mådde jag själv lite illa av att läsa det.

dog-city-bluesJacob Härnqvist är en stor anhängare av noir-genren och berättar att han gärna, som så många andra noir-läsare, läser Raymond Chandler. Andra favoriter som nämns är Jim Thompson, Derek Raymond, Andrew Vachs och James Crumley.  Vad gäller svensk kriminallitteratur är det däremot mer sparsmakat med förebilder.
– Jag ser ju att de kanske är duktiga på vad de gör, men det är för mycket underhållning för mig. Det är för trevligt. Eller försöker vara trevligt. Jag har alltid uppskattat författare som inte försöker nånting alls. Som bara är som dom är.

– Påfallande många av mina favoritförfattare har varit kriminella, kommer jag på nu. Och en del har suttit i fängelse. Vissa av misstag, påstår dom… jag dras till folk som skriver självupplevt, tror jag.

Du nämner att mycket svensk spänningsutgivning är för underhållande. Hur menar du då, hur tycker du själv att en bra spänningsroman ska vara?
– Jag är inte ute efter spänning så mycket som en ton eller atmosfär. Det ultimata är börja undra hur det egentligen står till med författaren, inte med skurken. Jag gillar känslan av oro.

Noirgenren är ju, sorgligt nog, inte jättekommersiellt gångbar i Sverige. Men varför är det så, tror du?
– Många tror fortfarande att vi lever i ett slags folkhem där polisen och myndigheterna fattar de bästa besluten för oss. Vi har aldrig haft samma tradition som jänkarna att ifrågasätta våra auktoriteter. Dom liberala vapenlagarna i USA är ju inte utformade för att man ska skydda sig mot brottslingar, utan mot staten. Inte konstigt att den hårdkokta deckaren föddes där. Den speglar vanliga människors oro.

– Det handlar om samhällskritik och moraliska frågeställningar, och noir är en etablerad kulturyttring där precis som i Frankrike och Italien. Icke så med svenska deckare.

Förklara hur du menar?
– I svenska deckare finns nästan alltid en mysfaktor, vilket gör dem rätt ointressanta för min del. Brott och mord är inte mysigt.

– Men i många svenska deckare sker mordet på en semesterort, polisen som utreder har lite problem med chefen, man växlar utredningen med blöjbyte. Författaren satsar alltså hårt på bredast möjliga igenkänning: semestern, jobbet, familjen. Det är fogliga böcker skrivna av fogliga människor för andra fogliga människor.

Hur föddes idén att skriva Dog City Blues?
– Jag ville skriva en rak och snabb noirthriller. För att få bra tryck i storyn behövdes en stark motor och det var så grundpremissen kom till, alltså att Leo ska fria en person från misstankar och själv drabbas av alla möjliga motgångar längs vägen.

– Att polisen är ett av problemen föll sig bara naturligt. Vem som helst kan ju googla på polisbrutalitet och bli sittande ett rätt bra tag framför skärmen.

Ja, du går rätt hårt åt poliskåren…
– Genom åren har jag fått höra många berättelser om polisbrutalitet, både av de som drabbats själva och de som tagit emot polisens våldsoffer. Jag återger dom här berättelserna i boken, rakt av.

Och det blev lite uppmärksammat, eller hur?
– Jag blev intervjuad tillsammans med biträdande polischefen här i stan (Malmö, min anm.), för att höra hur vi såg på polisens arbete och hur det påverkar bilden av stan.

– Under intervjun sa sa den biträdande polischefen uttryckligen att han inte gillade hur jag framställde polisen. Han och jag fick läsa artikeln före tryck, och en timme efter att jag fått den beslutade tidningen att inte publicera den. Jag har inte fått någon bra förklaring. Både journalisten och chefredaktören svamlade rätt ordentligt när jag ringde och frågade.

Avslutningsvis, hur ser det annars ut just nu kring ditt skrivande?
– Just nu gör jag uppläsningar och föredrag lite här och var. Och jobbar på nästa bok i serien. Och pillar på idéer till några andra böcker med helt annat upplägg. Men fortfarande noir.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s