Recension: Peter May – Lewismannen

”Lewismannen är en vindpinad och nostalgisk spänningsroman som erbjuder många mysiga stunder i läsfåtöljen.”

Ett lik i en torvmosse. Karga öar utanför Skottlands kust. Döden, öden, hemligheter och en frisk västlig vind. Den döda zonen har läst Lewismannen av Peter May.

Den första boken i Peter May’s Lewistrilogi Svarthuset – var mer eller mindre fenomenal (förutom ett rätt sumpigt slut). Förväntningarna var därför uppblåsta när jag tog mig an del två, Lewismannen.

lewismannenSå vad handlar boken om?
Liket av en ung man hittas i en torvmosse. Så långt allt gott. Problemen börjar när man inser att kroppen legat där sedan femtiotalet. Rätt länge. Att identifiera den döde mannen visar sig bli ett svårt uppdrag, men så småningom får man en DNA-matchning mot en person från trakten som kan vara ett syskon eller en släkting.

Problemet? Mannen som DNA-matchats med offret är åldrad och dement. Och ingen i bygden har någonsin hört talas om att han haft några syskon.

Fin Macleod, tidigare poliskommissarie, har flyttat hem till öarna igen för att restaurera föräldrarnas hus. Eftersom han själv har en koppling till den DNA-matchade mannen (mannens dotter är hans livs stora kärlek) drar han igång en egen utredning. Det är dock inte problemfritt att börja rota i människors förflutna, och att lägga pusslet visar sig bli både svårt och livsfarligt.

First thing first.
Jävlar vad det blåser!

Som regel är jag skeptisk till böcker som innehåller ständigt återkommande miljöbeskrivningar. Alltså borde jag avsky Lewismannen. Men icke. För om det finns några böcker där miljön tillför en dimension till berättelsen så är det just Peter May’s Lewistrilogi: Det är vindpinat och härjat, vackert och ödsligt. Naturens krafter bestämmer, genomsyrar hela boken.

Till detta kommer det faktum att Peter May är vass på att mejsla fram en berättelse. En stor del av bokens handling utspelar sig i en dement människas hjärna. Det är ett riskabelt drag, men funkar bra. Mina tankar dras till Belinda Bauer’s eminenta Betraktaren, som bär samma drag.

Spänningsmässigt är Lewismannen ingen kioskvältare.
Den spänning som finns har mestadels tyngdpunkten på historiska händelser. Men det är välgjort och blir därför både relevant och medryckande. Jag läste att Lotta Olsson i DN tyckte att Lewismannen var bättre än föregångaren, Svarthuset. Där håller jag inte riktigt med. I mina ögon var Svarthuset i princip en fulländad bok (nå, förutom slutet). Lewismannen är förvisso väldigt bra, men jag blir inte lika euforisk denna gången.

Med detta sagt kan konstateras: Peter May är en författare som behärskar sin genre. Lewismannen är en vindpinad och nostalgisk spänningsroman som erbjuder många mysiga stunder i läsfåtöljen.

4 thoughts on “Recension: Peter May – Lewismannen

  1. Carl

    Fin recension! Den får mig att vilja läsa Lewismannen. Detta trots att jag känner mig ljummen till Svarthuset som jag läste i höstas.

    Svara
    1. hier0nymus Inläggets författare

      Tack. Jo, men det borde du. Svårt att förklara; men på sätt och vis är Lewismannen mer gedigen. Det är bara det att jag var så jävla wow-ad av de ödsliga miljöerna i Svarthuset. Sen är ju Lewismannen lite tunnare också, rätt snabbläst.

      Svara
  2. Carl

    Jag sätter upp den på min att-läsa-lista. Den hamnar på fjärde plats. Blir jag sugen på en snabbläst deckare, vilket jag ofta blir, ligger den bra till i startfältet.

    Svara
    1. hier0nymus Inläggets författare

      Tipsa gärna om du har nåra andra ”rätt snabba” deckare, jag är alltid på jakt efter läsning, även om min läshög är… lite väl stor.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s