Recension: Camilla Läckberg – Lejontämjaren

Det är mörkret som sticker ut mest i ett skickligt hantverk. Den döda zonen har läst Camilla Läckbergs nya Fjällbackadeckare och överraskas av det smutsiga.

Få svenska författare omgärdas av så mycket åsikter som Camilla Läckberg. Med kändisskapet kommer uppmärksamhet, med uppmärksamhet kommer allt annat. Läckberg är ett fenomen, ett skickligt uppbyggt varumärke. Hon syns överallt och oavsett vad folk tycker så säljer hon flest böcker.

Lejontämjaren, hennes nionde Fjällbacka-deckare, tar sitt avstamp i kompakt mörker. En ung flicka som varit försvunnen dör när hon blir påkörd av en bil. Man kan snabbt konstatera att hon blivit utsatt för oerhört grymma saker under sin fångenskap – fallet länkas snabbt till andra försvinnanden och mord.

lejontamjarenPoliserna i Tanumshede tar sig naturligtvis an utredningen, som ska visa sig inkludera hemska familjehemligheter, svartsjuka och svek. Lejontämjaren är nämligen inte bara en bok om ett mordfall utan också en berättelse om familjeband och vad de gör med människor, vad de kan få oss att utstå.

Camilla Läckberg upprepar ett framgångsrecept. Under berättelsens gång är igenkänningsfaktorerna många. Småbarnslivet, jobbet, kärleken. Ingredienser som får många läsare att identifiera sig med karaktärerna. I denna igenkänning ligger också ofta urskiljningen av läsarna.

De som gillar det.
De som inte gillar det.

Svårare än så är det inte. Det är också här som stora delar av svensk kriminallitteratur enligt många har sina styrkor; blandningen mellan det vardagliga och det spännande.

Camilla Läckberg är skicklig på att väva in denna aspekt i och kring bokens intrig, en intrig som inte behöver skämmas för sig. Storyn är intressant och välskriven, utredningen vältecknad.

Den tydligaste styrkan är den svärta som ibland tränger genom ytan. Det finns mycket smuts mellan fogarna och när smutsen sipprar fram blir upplevelsen plötsligt spetsigare. Detta väger upp det faktum att det ibland blir texttjockt. Detaljer och dialog tillåts att ta plats där det skulle skapa mer dramatik i att skala ner. Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att några av karaktärerna är ganska präktiga, även om det är subjektivt.

Lejontämjaren är ett skickligt hantverk och en bra kriminalhistoria som ligger bekvämt hos läsaren. Läckberg behärskar sin genre och få av hennes trogna läsare kommer att bli besvikna; tvärtom håller boken bra nivå bland hennes utgivning. Och även för en inbitet noir-läsande och verklighetsflyende thrillerentusiast är det underhållande och tillgängligt.

Men. Jag kan inte låta bli att tänka Jävlar vad bra det skulle kunna bli om mörkret tilläts ta över…

å andra sidan skulle det väl sålla bort några tusen läsare.

Köp boken hos Adlibris.

3 thoughts on “Recension: Camilla Läckberg – Lejontämjaren

  1. johannasdeckarhorna

    Vilken bra recension. Jag har läst alla tidigare, dock inte denna, ännu. Gillar att du poängterar att hon behärskar hantverket bra, för det vet jag ju sen tidigare böcker att det stämmer. Tycker hon ska ha cred för det och alla som vet att dom inte gillar stilen och konceptet kan ju istället köpa sig en annan bok i julklapp och sluta gnälla 😉

    Svara
    1. hier0nymus Inläggets författare

      Jepp, det gäller att skilja produkt från person också, om det är det man hänger upp sig på. Jag är personligen inte jätteförtjust i svensk kriminallitteratur, men jag uppskattar de som är duktiga på hantverket!

      Svara
  2. Ping: “Il domatore di leoni” è in libreria | Nordic

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s