Recension: Fuminori Nakamura – Last winter, we parted

Det kan vara skitjobbigt att läsa böcker där huvudkaraktärerna inte har någon konstant. Men det kan också vara en befrielse – som i Fuminori Nakamura’s Last winter, we parted. Den döda zonen har läst och dras in i jakten på sanningen.

Det är fascinerande att försöka förstå sig på ondskan och dess mekanismer. Först och främst är det en uppgift svår som någon annan att ens definiera vad ondska faktiskt är; det finns många olika skepnader och nyanser. Men att sedan, när man definierat och identifierat den, förstå vilka drivkrafter som ligger bakom är än mer utmananade.

Men naturligtvis inte omöjligt.

last-winter-we-partedI Last winter, we parted ställs vi inför detta dilemma när en skribent får i uppdrag att skriva en biografi över en dömd dubbelmördare tillika världskänd fotograf; Yudai Kiharazaka. Kiharazaka är dömd för att ha satt eld på två unga kvinnor, som han lockat till sin fotostudio. Allt detta sägs ha skett i sökandet efter det perfekta fotografiet. Att fånga livets essens när det är som mest levande, på gränsen till dött.

Uppgiften är naturligtvis svår. Och Fuminori Nakamura gör det inte lättare, eftersom han lägger ut rökridåer kring sina huvudpersoner, försöker skaka av sig läsarens grepp… men bara till en viss gräns. För man tappar aldrig taget utan hänger kvar i en skör tråd och läser vidare, mån om att lösa karaktärspusslet.

Det är kännetecknande för Nakamura att han befolkar sina romaner med flyktiga karaktärer. Men också talande för hur vi faktiskt alla är: utåt sett verkar vi vara på ett sätt, men i vårt inre kan vi vara helt och hållet annorlunda. Det är detta förhållande – ibland motsatsförhållande – som Nakamura är som skickligast på.

Bokens misstänkte mördare, Yudai Kiharazaka, är såklart inte din typiske gärningsman, om en sådan ens finns. För att samarbeta i skrivandet av biografin ställer han krav på motprestationer av sin livstecknare; lämnar ut spår som ska leda till brottens kärna. Men samtidigt varnar han berättaren, försöker förmå denne att förstå att fördärvet väntar den som är för nyfiken.

Last winter, we parted är en psykologisk och lågmäld thriller i typisk Nakamura-anda. Mörkret är stundtals kompakt, villovägarna är flera och berättelsen är tät och mycket läsvärd. Under stunder blir berättelsen lite väl distanserad från dig som läsare; men detta kompenseras med en fascinerande story som aldrig upphör att gripa tag efter dig igen.

One thought on “Recension: Fuminori Nakamura – Last winter, we parted

  1. Ping: Recension: Fuminori Nakamura – The Gun | Den döda zonen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s