Möt Francis

Ibland skapar jag, ibland inte. Min romankaraktär heter Francis. Han lever med flera utmaningar. En av dem är att han hamnar i konstiga situationer. En annan att han saknar självkontroll.

Det värkte i kroppen när han vaknade, musklerna kändes avdomnade och begagnade.
Det låg lemmar över hans kropp, de tillhörde någon annan. Smaken i munnen var den av blod och smaken i sinnet var den av blod och hans händer skakade våldsamt men ändå lugnare än förut. Det var svårt att andas men någon andades bredvid honom.
In, ut, in, ut. Stilla andning.
Han vågade inte vrida på huvudet och se vem det var.

2 thoughts on “Möt Francis

  1. tom andersson

    Att bejaka mörkret innebär också att se dess motsats – åtminstone i glimtar av ljus i slutet av tunneln. Verkligheten är en mörk plats för de flesta av människorna på jorden, det är bara att konstatera. Mitt sätt att få ur mig mörkret är att skriva om en verklighet som mycket väl skulle kunna finnas ( och kanske finns). En bok har det blivit. En deckare som botaniserar i galenskap och våld; ”Ur tidens dimma växer spöken fram”

    /Tom

    Svara
    1. hier0nymus Inläggets författare

      Ja, människor har mycket mörker – och döljer det bäst det går. Vilket väl är förståeligt. Men jag tycker inte man ska väja mörkret. Och i böcker tycker jag absolut inte man ska göra det. Det låter som en intressant bok – hoppas det blir fler!

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s