Recension: Mats Olsson – Straffa och låta dö

För mycket slump, för få raka linjer och en huvudperson som saknar distans. Den döda zonen har läst Mats Olssons deckardebut Straffa och låta dö.

Jo men visst, Mats Olsson kan det här med att skriva.
Jo men visst, jag har läst många av hans sportkrönikor och uppskattat dem.
Men nej, Straffa och låta dö är inte en deckare som faller mig i smaken.

13058009_O_1Harry Svensson bokstavligen snubblar in i en död kvinnokropp på ett hotell efter att en sexdejt gått käpprätt åt skogen. Svensson, journalist under många år, har lagt pennan på hyllan. Nyfikenheten, däremot – den är i högsta grad aktiv. Och även om han inte tänkt sig att jobba vidare med journalistiken kan han inte släppa fallet med den döda kvinnan; här finns möjligheter att skaka av sig ringrosten, utnyttja ett brett kontaktnät och åter hamna i rampljuset för en stund.

Men när ännu en kvinna hittas mördad inser Harry att det finns trådar som knyts samman. Och att de pekar åt helt fel håll, nämligen hans.

Straffa och låta dö är Mats Olssons deckardebut. Det är en bok skriven med ett flyhänt och rappt språk, med dialogutbyten och beskrivningar som ofta känns välmejslade, om än lite texttunga. Olsson skriver deckare som han skriver krönikor; gillar orden, är bekväm med dess makt. Men när man skriver deckare funkar det inte lika bra som när man skriver krönika.

Huvudkaraktären Harry Svensson är en figur som omedelbart – och genomgående – får mig att tänka på Mats Olsson själv. Om detta är medvetet eller ej är oklart, men det stör mitt läsande. Var tionde sida får jag en bild framför mig av Mats Olsson i rollen som Harry Svensson. Det är en bild jag inte vill ha. Jag saknar distansen till karaktären, lyckas inte tänka bort författaren bakom.

Genom hela berättelsen återfinns också tillfälligheterna. De är flera och de stör mitt ordningssinne. Jag kommer på mig själv med att bli irriterad över att saker och ting bara händer, som av en slump. För mitt i en fin passage kommer en liten, liten bit som förstör det som kunnat bli bra. För grejen är den: Mats Olsson kan skriva. Och grejen är också den att jag läser boken snabbt och utan större motstånd.

Men det är en deckare. En debutdeckare. Och som sådan är det inte tillräckligt tajt för att övertyga mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s