Recension: Caroline Eriksson – Inga gudar jämte mig

Psykologiskt och intressant om moraliskt förfall och maktfullkomlighet i 1860-talets Sverige. Den döda zonen har läst Caroline Erikssons Inga gudar jämte mig.

Förra gången jag konstaterade att jag egentligen inte läser historiska spänningsromaner var i samband med min recension av Anna Lihammers täta kriminalroman Medan mörkret faller. Jag håller fortfarande fast vid mitt uttalande, men utan regler finns inga undantag.

Därför har jag nu läst Caroline Erikssons Inga gudar jämte mig.

inga-gudar-jamte-migBoken är den andra i Erikssons serie Svenska Mord och tar upp de så kallade Silbodalsmorden i 1860-talets Värmland. Handlingen tar avstamp när ett lik grävs upp för undersökning – och resultatet får en hel bygd att häpna. Det visar sig att det varit allt annat än en naturlig död; åtminstone enligt mängden arsenik som återfinns i kroppen.

Någonstans – eller överallt – i berättelsens mitt finner vi kyrkoherde Anders Lindbäck. En man med demoner, vanföreställningar och ett heligt driv mot maktfullkomlighet. Han är man som trollbinder, en man som upprör och som lever efter strikta regler och stränga moraliska koder. Problemet är att dessa koder definieras av honom själv, ingen annan.

Inga gudar jämte mig berättar om Anders Lindbäcks resa mot tjänsten som kyrkoherde i Silbodal och om hans resa närmare Gud. Det är en psykologisk spänningsroman om mytomspunna mord. Fokus i berättelsen ligger på relationer, självbild och om hur några människor ständigt strävar efter större och bättre, medan andra blir lämnade bakom, med bara sig själv och sina samveten att leva tillsammans med.

Vi följer Lindbäck, hans familj och omgivning i färden mot en helighet som för varje kapitel allt mer förvrängs till ett mörker och galenskap som bultar på varje dörr i en hel församling. Det är skickligt skrivet, det är spännande och det är – min historielöshet till trots – intressant. Vi följer inte bara Lindbäck själv, utan även människorna runt honom, även om dessa jämfört med Lindbäck får spela ganska tillbakatryckta roller.

Speciellt bra tycker jag att den långsamt framväxande bilden av ett psyke i totalt sönderfall som Caroline Eriksson skildrar i Anders Lindbäck är. Denna aspekt är, för att uttrycka mig lite fånigt, Gudomligt bra. Det gör att jag lätt kan ha överseende med att några av de tillbakablickar som sker under berättelsens gång känns lite som stoppklossar i berättelsens flyt.

Jag läste inte första boken i Caroline Erikssons Svenska Mord-serie, men jag kommer med all säkerhet att läsa nästa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s