Recension: Fuminori Nakamura – Evil and the Mask

Ibland hittar man författare man inte kan släppa taget om. Det händer inte ofta, men det händer ibland och det är skönt att det inte händer varje vecka. Det är det bästa man kan vara med om som läsare.

Ett utmärkt exempel är japanska noir-författaren Fuminori Nakamura (pseudonym), vars dimmiga The Thief jag blev fullständigt absorberad av. Nu kan jag inte släppa taget. Det gränsar till vansinne och besatthet.

evil-and-the-maskNakamura, född 1977 har författat tio romaner – varav tre översatts till engelska. Han har fått flera utmärkelser, främst för just The Thief, som hyllades såväl i Japan som internationellt när den kom ut. Evil and the Mask skrevs året efter och bär samma ödesmättade känsla av uppgivenhet som sin föregångare; det handlar om trasiga liv, grusade förhoppningar och roten till ondska.

Det är, såklart, väldigt bra. Det är, såklart, väldigt vemodigt.

Berättelsens nav är den unge pojken Fumihiro Kuki. Som elvaåring kallas han till sin åldrande fars rum. Där får han veta att anledningen till hans existens är att skapa största möjliga förödelse och smärta vart han än kommer.

Fadern förklarar att Fumihiro ska formas att bli en cancersvulst i samhället. Utöver detta är det enda Fumihiro får veta att hans liv kommer att transformeras till ett inferno; för att skapa helvete måste man uppleva det, förstå dess sanna natur. Därefter introduceras han till en jämnårig flicka, Kaori, som adopterats av familjen. Fadern förklarar att Kaori är instrumentell i den väg han måste vandra.

Evil and the Mask är en symfoni i uppgivenhet och desperation. Fuminori Nakamura väver fram en intrig som spinner varv efter varv av ondska kring läsaren; under stunder nästan omärkbart – för att plötsligt slå till med full kraft. Vi möter den absoluta kärleken, det absoluta hatet och bjuds in i en värld där regler är undantag och världen redo att kastas in i kaos. Evil and the Mask är inte i samma absoluta toppklass som The Thief, men det är fortfarande ohyggligt bra – och min besatthet lär fortsätta.

One thought on “Recension: Fuminori Nakamura – Evil and the Mask

  1. Ping: Recension: Fuminori Nakamura – The Gun | Den döda zonen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s