”Jag känner att jag berättat något som jag inte gett mig på förut”

Leo Junker är tillbaka. Christoffer Carlsson är tillbaka. Efter fjolårets succé med Den osynlige mannen från Salem har Den fallande detektiven landat i hyllorna. Den döda zonen möter upp för en lunchintervju på Kulturhuset i Stockholm.

Kring Sergels Torg har den politiska propagandan tagit fäste. Valaffischerna har redan börjat blekna i det intensiva solljuset och det ligger en doft av något – vinst eller förlust? – i luften. Jag går med långa kliv fram mot Kulturhusets entré. En skåning on a mission.

Väl inomhus händer något. Jag uppfylls plötsligt av rädslan att ha blivit dumpad, förbisedd, ignorerad. Tänk om vi missförstått varandra, tänk om det inte alls är nu vi ska ses? Min ovisshet försvinner när jag blinkar, viker runt ett hörn och skådar framåt. Där, snett framför en modellminiatyr av Stockholm utan sopor och uteliggare, står en man med en bunt papper i handen. Det skulle kunna vara en aktiehandlare med tolv exemplar av Dagens Industri i näven, men icke. Det är Christoffer Carlsson, noirförfattare av högsta klass, som står och granskar den utskrivna versionen av sin tredje Leo Junker-roman.

En hälsning och tre rulltrappor senare sitter vi ner för att käka lunch. Ingen känner igen mig. Istället för att skriva autografer hugger jag (inte med kniv) in i sällskapet. Det är lika bra att gå rakt på sak.

Foto: Anna-Lena AhlströmChristoffer, jag har hört att du är jäkligt nöjd med Den fallande detektiven.
– Ja. Det stämmer. Jag känner att vad som än händer, så har jag gjort mitt bästa. Men inte bara det. Jag känner att jag har berättat något som jag inte gett mig på förut, att jag höjt ribban för mig själv, och att berättelsen bär hela vägen.

Förklara. Vad är det du inte gjort förut?
– Det är en berättelse som på många sätt har traditionella ramar. Det är lögner, svek. Tematiken känns igen. Men handlingen centrerar också kring en starkt politisk sfär. Kring unga människor i extrempolitiska rörelser. Jag har funderat mycket på hur man kan skriva spännande med politiska ramar – och erbjuda något mer än bara spänning.

Jag vet att du också tänkt mycket kring våld, blod, den typen av detaljer?
– Jag ville gå ifrån det lite. Noirgenren drabbas ofta av någon slags glorifiering av våld. Vålds- och narkotikaromantik, kan man säga. Och det ville jag tona ner lite. Man behöver inte använda våld för att det ska bli smutsigt och obehagligt. Det handlar snarare om att tona ner det… hitta sätt att trycka på alla smärtpunkter samtidigt ändå.

– Härom dagen pratade jag med Håkan Östlundh, som sade att han tyckte att boken var otroligt obehaglig.

Boken är alltså inte en orgie i våld och helvete, åtminstone inte grafiskt sådant.
– Nej, precis. I hela boken är det kanske fem sidor där våld skildras på något sätt. Och det är såklart också svårt att tona ner sådana detaljer när man är stöpt i en viss genre, konstaterar Christoffer Carlsson. När våldet väl kommer i Den fallande detektiven är det oerhört explosivt och intensivt.

Allt eftersom lunchen fortskrider glider samtalet över allt mer till själva läsupplevelsen. För om det är något som framgår extra tydligt när man pratar med Christoffer Carlsson är det att han gillar böcker. Nej, ursäkta, ÄLSKAR böcker. Han började läsa tidigt och har egentligen aldrig slutat, jagar fortfarande de där unika ögonblicken när man totalt sveps iväg av en text. Jag frågar om han tror att hans läsning påverkat hans sätt att skriva.
– Jag var och är en passionerad läsare. Så det är klart att man vill hitta det där specifika ögonblicket när någon känner ”wow…” och inte kan slita sig. Den upplevelsen, som läsare, är det mäktigaste som finns. Att ens kunna förmedla den som författare är unikt och något jag verkligen drivs av och strävar efter.

den-fallande-detektivenHur mycket prestige ser du i skrivandet?
– Det beror på hur du menar. Skrivandet är det centrala för mig, drivkraften för allt. Och så måste det vara, annars kan jag lika gärna göra något annat. Sedan är det klart, det går inte att säga att man inte påverkas av recensioner och utmärkelser. Det är ju fantastiskt kul när någon tycker om det man skriver, så är det ju. Tyvärr fastnar väl inte alltid de positiva sakerna lika länge som de negativa.

Hur menar du då?
– En negativ recension, till exempel, kan ju göra mig sur en hel dag. Alltså, inte sur på recensenten i fråga, utan mer allmänt. Medan en positiv recension gör mig skitglad i en timme, men sedan blir jag distraherad av något som tar ner mig på jorden igen.

Är du perfektionist?
– Jag kanske kan vara lite svår att jobba med i vissa faser. På slutet. Jag tänker mycket på saker man kan förbättra. Kan man göra det lite bättre? Tänk om jag gjort det där eller det där, sådana saker.

Fast jag har hört att du är oerhört behaglig att jobba med.
– Haha, jo. Skrivandet är ju det roligaste jag vet. Men jag är kanske inte så trevlig de sista veckorna. Jag är väldigt involverad i alla olika aspekter av boken. Den är ju så mycket en del av mig. Min redaktör brukar få säga till mig, när jag kommer med nya idéer i sista sekunden – att det får bli till nästa bok. Och min sambo vet hur jag blir där hemma. Jag är liksom inte ”där” de sista veckorna, utan någon annanstans.

Om vi ska nämna nästa bok – det blir fyra böcker om Leo Junker, va?
– Ja. Jag säger att det är en kvartett. Det är lite roligt det där, de flesta skriver ju trilogier. Varför har det blivit så? Tidigare har jag sagt att jag ska skriva en serie böcker, och då förutsätter alla att det ska vara en trilogi. Men nej, det är en kvartett. Och om jag någon gång skriver en femte del blir det om tjugo år…

Någonstans här flummar vårt samtal ur. Det pratas barn (Christoffer ska snart bli pappa), Star Wars, Twin Peaks, noir-böcker, mörker och död, Stephen King, svenska deckare och Leif GW Persson (”kungen”, enligt Christoffer).

När det börjar bli dags att gå återvänder plötsligt ljuden runtomkring oss; ett barn skriker, stolar dras mot golvet, bestick slamrar. Tillsammans åker vi tillbaka mot miniatyr-Stockholm. Christoffer med sitt manus i högsta hugg – jag med tusen olika tankar och massor av inspiration.

Foto på Christoffer: Anna-Lena Ahlström

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s