Recension: Fuminori Nakamura – The Thief

Tokyo Noir kallas det visst. Jag bryr mig inte så mycket om vad det kallas, men jag tycker om det. Fuminori Nakamuras The Thief är en skarp berättelse från Tokyos undre värld; en lågmäld och spännande skildring av en mästertjuvs psyke, arbete och vardag.

Han är The Thief, Tjuven. Hans blick ser bara möjligheter, hans sinne reagerar instinktivt. Han är ficktjuv, så mästerlig att han ibland stjäl saker utan att minnas stöldögonblicket; Ibland blir allt en dimma av möjligheter, impulserna för starka för att styra.

the-thiefHan är Tjuven, en isolerad ö i en känslobefriad värld där allting cirkulerar kring ögonblicken före och efter stölderna. Han känner ingen, är känd av få. Men när en av dessa få, en vän från förut, plötsligt dyker upp blir han indragen i saker han inte har kontroll över. När han dessutom plötsligt får något som kan liknas vid en vän, en ung pojke med problematiska hemförhållanden, inkräktar det som kan kallas livet – vad det nu är – på för många sätt.

The Thief är en vacker och vemodig historia från Tokyos periferi. Bland snabbköp, välklädda män, plånböcker och prostituerade åker vi cirklar, cirklar, mot handlingens mitt. Berättelsen existerar i ett känslobefriat vakuum, men ett vakuum som sakta tappas ur, fylls av annat: liv. Texten skruvar omärkbara spiraler in i sinnet, skjuter oss framåt mot punkten vi måste nå.

När vi kommer dit, till punkten som är handlingens mitt, är vi ett med Tjuven. Berättelsen flyter nästan omärkligt framåt, avskalad från kanter och vassa skärvor. Det är något besynnerligt med en berättelse som känns både mild, hoppingivande och totalt hopplös på en och samma gång. Det borde vara svårt att få grepp om, men är enkelt.

Fuminori Nakamura serverar läsning som är både finstämd och spännande. The Thief är en bok man snabbt läser klart, men som lämnar avtryck oändligt mycket längre än så.

3 thoughts on “Recension: Fuminori Nakamura – The Thief

  1. Kalle

    Jag blev rejält besviken. Skulle nog snarare kalla det för ”wannabe noir”. Den försöker vara hård och cool, men den nihilistiske gangsterbossen blir bara patetisk. Jag är däremot ett stort fan av David Peace och tänkte ge mig i kast med hans Tokyo-böcker snart.

    Svara
    1. hier0nymus Inläggets författare

      Sant, gangsterbossen tillhör inte de starkare karaktärerna, men jag älskade verkligen boken. Ah.
      David Peace får inte missas, såklart. Även om jag själv haft lite halvsvårt att läsa Occupied City, det tog sin tid. Han gör det inte så lätt för läsaren…!

      Svara
  2. Ping: Recension: Fuminori Nakamura – The Gun | Den döda zonen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s