Midsommarintervjun: Anna Lihammer

Efter debuten med Medan mörkret faller är Anna Lihammer i full färd med att skriva nästa kriminalroman. Den döda zonen har pratat deckare, likkällare och arkeologi med en författare som drivs av nyfikenhet.

Mina förväntningar när jag började läsa Anna Lihammers deckardebut Medan mörkret faller var låga. Det var alldeles uppenbart en historisk deckare i akademisk miljö; jag ryckte nonchalant på axlarna. Historisk spänning är inte riktigt min grej. Men det fantastiska med böcker är att man ibland blir både motbevisad, insvept, besegrad och fascinerad.

Det krävdes inte speciellt mycket; en fantastisk öppningsscen som utspelar sig i en likkällare snärjde mitt intresse och därefter var jag såld.

medan-morkret-fallerÄnda sedan jag läste boken har jag tänkt på just den inledningen, liksom tänkt att ”tänk om alla författare lyckades fånga läsarens intresse på det viset”. Därför är det naturligt för mig att min första fråga till Anna handlar just om likkällaren. Jag låter henne berätta själv.
–Inledningsscenen när Gustav Eklund vaknar i likkällaren och beskrivningen av miljön som omger honom var den första delen av boken jag skrev. Kanske kan man säga att den blev min egen ingång till den här berättelsen, att den så att säga satte känslan hos mig själv inför det fortsatta skrivandet.

Jag är nyfiken. Hur kom du på själva scenen?
– När jag började skriva hade jag precis hört talas om hur man ett tiotal år tidigare hittat mer än tvåtusen kranier och andra mänskliga kvarlevor i ett förråd på Uppsala universitet. Där hade de magasinerats vid mitten av 1900-talet. Upptäckten var nästan som ett slag i magen från en tid som inte ligger så långt borta, men som de flesta av oss ändå glömt bort.

– Likkällaren ligger ju dessutom kvar. Intakt, igenbommad och bortglömd av de flesta. Överhuvudtaget har vi nog glömt mycket av den mörka historien. För oss idag är tanken på att dissekera och samla tusentals mänskliga kvarlevor på det här sättet helt ofattbar och främmande, men det var inte längesedan det gjordes och det skedde helt enligt den tidens etiska regler och lagar, menar Anna.

Och själva källaren – har du varit där?
– Just den här likkällaren är igenbommad, men jag har intervjuat personer som varit där och även studerat nytagna bilder. Såväl karen som nämns i boken som lyftanordningen i taket finns kvar.

– För att få trettiotalsmiljön rätt studerade jag fotografier, planritningar och byggnadsvårdsrapporter men läste också in mig på den anatomiska verksamheten. Jag ville förstå hanteringen. Varför fanns platserna? Vad gjorde man där? Vilket slags samhälle var de en del av?

Research, åter research. Men att undersöka miljöer, historia och företeelser är inget nytt för Lihammer, som är Filosofie doktor i Historisk arkeologi. Deckargenren är måhända ny för henne, däremot har hon tidigare skrivit två facklitterära, arkeologiska skildringar. Hennes intresse för historia väcktes redan som barn, tillsammans med fascinationen för människor som levt under andra omständigheter; undran över hur det kan ha varit. Att lägga grund för berättelser är således inget ovant.

Vardagen innebär ett yrke som antikvarie. Hon har även forskat en hel del och jobbat som arkeolog vid utgrävningar. Mina egna historiska kunskaper bleknar i jämförelse. Å andra sidan kanske mina hysteriska kunskaper kan matcha henne bättre.

Jag styr in diskussionen på Medan mörkret faller igen, frågar om skillnaderna mellan att skriva fack- kontra skönlitteratur.
– För mig var den största skillnaden mellan att skriva Medan mörkret faller och en facklitterär bok att jag nu hade ett antal huvudpersoner som under skrivandets gång blev levande. Jag är van att arbeta med historisk fakta, men nu skrev jag om människor som tänker, känner och förhåller sig till det som händer runt omkring dem.

– Det var både roligt, utmanande och skrämmande att ge sig på att skriva en deckare. Men jag är nog på många sätt en ganska rastlös person som tycker om att prova nya saker och söka utmaningar för mig själv, konstaterar hon.

Tror du att din bakgrund inom arkeologi och forskning kan ha varit till nytta vid skrivandet? Jag tänker mig att du måste vara rätt van vid att arbeta på ett visst sätt.
– Ja, det tror jag. Som arkeolog tränas man i att tolka de materiella spåren efter människors liv. Det blir en metod, ett sätt att tänka. Att sammanfoga fragment, där både det väldigt lilla och den stora helheten är viktiga.

Foto Johanna JeanssonMedan mörkret faller utspelar sig i ett mörkt Sverige under mitten av 1930-talet. En tid nära oss, men ändå annorlunda på flera sätt; här berättas på ett levande sätt om både rasforskning, samhällsnormer, jämställdhetsfrågor och klasstänkande. Och boken har också, välförtjänt, fått mycket beröm för att vara ett mycket skarpt tidsporträtt.
– Berättelsen börjar ju med ett mord, men den handlar också om samhället runtomkring. Om hur nazisterna tagit makten i Tyskland och mörkret föll över Europa. Om ett svenskt samhälle som antog den första steriliseringslagen, där det fanns ett rasbiologiskt institut och människosynen var helt annorlunda än idag. Jag tror att jag direkt visste att det var genom deckargenren jag ville fånga upp hur det var att leva då, berättar Anna Lihammer.

Kan du säga något om hur du arbetat och förberett dig för att försöka pricka in just den känslan?
– Först handlade det om att sätta sig in i väldigt mycket fakta, historieböcker och forskning. Och som arkeolog har jag arbetat en hel del med den tiden. Bland annat med utgrävningar av medeltida stadskvarter i Tyskland som bombades sönder under andra världskriget och med lämningar som berättar om människor som gömts undan på institutioner i det moderna Sverige därför att de led av psykiska sjukdomar.

– Men i boken ville jag också försöka fånga en tidsanda och hur människor kan ha tänkt och känt inför det som hände kring dem, en samtidskänsla. Därför läste jag många romaner från tjugo- och trettiotalet, och såg mycket film från den tiden.

– För att få en bild av samhällsdebatten, hur den såg ut och mellan vilka motpoler den rörde sig läste jag många tidningsartiklar och debattinlägg. Och för att få en bild av hur människor sedan kände inför det som hände i deras samtid så läste jag väldigt mycket brev, där enskilda personer diskuterade dagsaktuella händelser, alltifrån nya filmer till den politiska utvecklingen, med nära vänner.

De centrala karaktärerna i boken är Carl Hell och Maria Gustavsson. Båda är fyllda av liv, nyfikenhet men också mängder av frustration och återhållsamhet. Att använda sig av ett par – en man och en kvinna – i huvudrollerna är ett vanligt grepp för kriminalromaner. Men Lihammers karaktärer följer inte mallen. Det handlar om två lika starka som individuella personligheter.
– Trettiotalets samhälle och tidsanda var ju väldigt annorlunda än idag. Människosynen var helt annorlunda, individens mänskliga rätt underordnad samhället och även beroende på vem man var. Kön och klass var avgörande, och samhällets normer satte på ett helt annat sätt än i dag gränser för människor, berättar Anna. Hon fortsätter:

AnnaLihammerhalvfigur-FotoJohannaJeansson– När jag börjat fundera på att skriva en roman om den här tiden så ville jag ha karaktärer som hade olika ingångar i den tidsandan, som drabbades av den på olika sätt och hade olika förutsättningar. Det var så det började, men snart växte de och blev till egna individer, i boken tycker de ofta olika och ibland dömer de även varandra.

– Något som förenar både Maria och Carl och flera av de andra karaktärerna är kanske att de alla på sitt sätt kämpar för att bli respekterade som individer i en tid där detta inte var självklart. En tid då man inte själv kunde välja vem man ville vara.
Att deckargenren har gett Anna Lihammer blodad tand är uppenbart. Mersmaken är tydlig och just nu skriver hon på nästa bok med Hell och Gustavsson i huvudrollerna. Skrivandet, säger hon, är ständigt. En drivkraft hon inte kan vara utan, även om det kan vara lite obehagligt när man lämnar ifrån sig sin text.
– Ja, det är spännande och lite läskigt att omsätta sina tankar till en upplevelse för andra. För när jag är klar med texten får den ju ett nytt, annorlunda liv, tas upp av andra människor som läser den utifrån sina personliga erfarenheter, kanske ser andra saker än jag gjorde och förvandlar den till något nytt.

Foto på Anna Lihammer: Johanna Jeansson

One thought on “Midsommarintervjun: Anna Lihammer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s