Recension: Joe Haldeman – The Forever War

Jag har alltid varit svag för rymdaction.
Nej. Vänta.
Jag har alltid älskat rymdaction, varit okritiskt förtjust i allt som har rymdskepp, Space Marines, jättelika framtidsvapen, rymdstationer, okända varelser och mörker bland ingredienserna.

Ja, Alien-filmerna är bland det bästa som finns. Och ja, de tre första Star Wars-filmerna är legendariska. Självklart var jag en av dem som nästan sprack av förväntan inför Prometheus.

Battlestar Galactica är en ren och skär njutning (okej, jag har inte sett originalserien) och när jag gick i mellanstadiet kunde jag inte tänka på annat än V, och då menar jag inte på hur taffligt gjord serien ter sig i retrospekt.

the-forever-warDet är något visst med rymden som kittlar hjärnan. När jag växte upp brukade jag ligga på rygg i det tjocka, kvällsfuktiga gräset utanför vår gula och ocharmigt rektangulära lägenhetslänga och stirra upp i himlen, försöka memorera stjärnbilderna. Rita egna i sinnet.

När jag gick in på mitt rum igen byggde jag egna rymdfarkoster i sinne och på papper, färglade knappar, spakar. Jag skrev spontanuppsatser om planeterna i solsystemet, fascinerades av frågan om det fanns liv på Mars. Jag var, och är, visuell – vilket lett mig in i sci-fi-filmernas värld.

När det kommer till böcker har mina utflykter inom genren varit få. Jag har läst en hel del dystopier, inte så mycket ren rymdaction. Kanske har jag varit rädd, kanske fördomsfull, kanske tänkt att böcker omöjligt kan visualisera futuristiska miljöer på samma sätt som filmen. Men jag har sett ljuset / jag borde ha sett det för länge sedan.

Ty Joe Haldeman’s The Forever War skrevs redan 1974. Boken är flerfaldigt prisbelönt (Hugo, Nebula, osv.) och allmänt sedd som en institution i genren. Vi skriver år 2014 när jag läser den. Och blir fullständigt fångad. Det är rymden, det är becksvart, det är uppgivet och fullständigt frustrerande – dessutom lysande berättat.

Fysikern William Mandella, bokens huvudperson, rekryteras till en elitstyrka av soldater som kastas huvudstupa in i krigets hopplöshet. Deras uppdrag är att bekämpa Tauranerna, fiender om vilka man vet mycket lite. Någon vidare information får de inte heller under uppdragets gång.

Skoningslösheten i det militära livet, den ständiga träningen, dödsfallen, de omöjliga oddsen, tidsresorna – allting bidrar till den smått hysteriska, in-och-ut-vända tillvaro som utgör Mandellas liv. Kärlek, vad är det? Hopp, vad är det? Framtid? Historia? Ständiga hopp genom så kallade ”collapsars” gör att soldaterna färdas otroliga avstånd på kort tid – och förvränger tiden; för de som skickas ut går ett par månader – hemma på Jorden passerar flera år.

Forever War är en klassiker. Och det är synd om man reducerar den till att enbart vara en sci-fi-klassiker, för boken är bättre än så. Det är en fantastisk berättelse om krig, mänsklighet och omänsklighet. Det är en bok som jag ångrar att jag inte läste tidigare. Men sent ska syndaren vakna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s