Recension: David Peace – 1983

Män som hatar kvinnor, män som hatar män, män som hatar sig själva.
M
än som hatar. Allt.

1983 – den fjärde och avslutande delen i David Peace Yorkshirekvartett – cementerar det mörker som de tidigare böckerna, 1974, 1977 och 1980, presenterat. Vi möter inga evangeliska revolutioner, inga ljusets bärare, inget förlorat hopp som överraskande återvänder. Vi är fastnaglade i det helvete som är livet, ett liv som förstörts för så många, av så många. Av The Yorkshire Ripper. Av polisen. Av presskåren. Av politikerna. Av korruption och av mänskligt förfall, girighet och ondska.

1983Yorkshirekvartetten genomsyras av sveken mot samhället och individen. Fram träder en grumlig, grådaskig bild av ett samhälle styrt av egenintresse, outtalade pakter, kåranda, hemligheter och svek.

1983 är The Yorkshire Ripper fångad, fälld och i poliskårens ögon ett avslutat kapitel. Allting frid och fröjd – vore det inte för att ännu en ung flicka försvinner – och det faktum att mannen som blivit dömd för ripperns mord vill dra tillbaka sitt erkännande.

Med tre människors röster tecknar David Peace den kaotiska upplösningen av ett fall som engagerat ett land, en region, mängder av människor. Det är tre vitt skilda röster, alla med sina egna motiv och bakgrunder, men alla tre rör sig frenetiskt mot samma punkt i berättelsen. Där berättelserna kolliderar sker det våldsamt, Peace väver och snirklar fram trådar som inte alltid är röda, lyfter fram händelser ur det förgångna, belyser förlopp som inte kommit upp till ytan i de tidigare böckerna.

Den avslutande delen i en serie brukar vara befriande, en aha-upplevelse. Är det så det borde vara, eller är det så vi förväntar oss att det ska vara? Vi förväntar oss en känsla av att allting ska bli löst, lagt åt sidan – att alla frågor ska besvaras. Men Peace gör det inte bekvämt för oss. Dels är 1983 en komplicerad bok, strukturellt ibland svår att nysta ut – och dels är det en berättelse som aldrig kommer eller kan kännas bekväm. Det finns helt enkelt inget lyckligt slut, ingen lycka alls.

Jag känner en obehaglig känsla i kroppen när jag slår igen boken, när jag inser att jag läst ut hela kvartetten. En blandning av vemod, eftersom böckerna är bland det absolut bästa jag någonsin läst, men också inslag av hopplöshet och en insikt om att ja, världen kan verkligen vara för jävlig. Och David Peace kan konsten att berätta om den jävligheten som få andra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s