Vägen till skrivandet

Jag har inte skrivit så länge jag kan minnas.

När jag var yngre älskade jag att skriva korta detektivhistorier övergödda med exakta angivelser av tid och avstånd; geografisk placering var viktigare än handling, viktigare än karaktärer. Platsen det centrala, händelserna perifera.

”De bodde i en liten by utanför Paris, närmare bestämt 12.8 kilometer utanför. För att åka in till staden var man tvungen att åka tåg, eller cykla. Det tog ungefär en timme att cykla, men bara tio minuter att åka tåg.”

Ja, jag var besatt av att mina historier skulle utspela sig i Frankrike. Varför? Gud vet, men jag har alltid tyckt att det franska språket är vackrare än det svenska, alltså är franska ortsnamn vackrare än svenska: Saint-Nicolas d’Aliermont är helt enkelt mer spännande än Byxelkrok och Mörbylånga.

Man kan säga att jag skrev detektivhistorier utan detektiver, eftersom jag ofta började skriva med en viss story i huvudet men ständigt tappade tråden, började skriva om något annat. Gravt influerad av Enid Blyton, snart influerad av Stephen King – skrivandets värld fläktes vidöppen för mitt sinne, men jag stångade huvudet mot ett osynligt tak. Jag skrev fem sidor, tio sidor. Inte mer.

Under sena tonåren och tiden som student dog skrivandet ut, annat tog plats. Produktionen begränsade sig till poesi. Dikter präglade av någon slags famlande efter identitet. Olycklig kärlek, lycklig kärlek, vemod och existensiellt tvivel och mörker. Det var möjligen pretentiöst och inte speciellt kvalitetsmässigt. Vid inträdet till vuxenlivet (ni vet, när man får jobb) förvandlades skrivandet till något rent yrkesmässigt. Nyheter, krönikor och sedan säljtexter och information dominerade min kreativa hjärnhalva, lämnade lite eller inget utrymme till eget skrivande.

Så plötsligt hände något. Jag började läsa mer seriöst, ihärdigt, började skriva om det jag läste. Började lektörsläsa åt förlag. Väckte till liv känslan att jag själv kunde berätta en historia, något som inte skulle följa alla mallar, eller åtminstone snudda vid mallarna men vägra att uppföra sig som det borde. Och där är jag nu – försöker att inte uppföra mig som jag borde i textens värld, vara kontrollerat anarkistisk.

Böckernas värld är fantastisk, få saker matchar känslan av att läsa något extraordinärt. Mycket av det som publiceras följer mallar, bestämda både av läsare och förlag, för att skapa igenkänning, vägledning och för att förenkla urvalet. Vi som läser böcker – många böcker – ser både fördelar och nackdelar med olika format, genrer och berättarknep. Ibland snubblar man över något som känns nyskapande, ibland något som fascinerar oupphörligt. Det lagras, blir en bokstavsbild i sinnet.

Nackdelen med att ha läst mycket böcker är att man vet vad man gillar – och vad man inte gillar. Jag vet, till exempel, vilka saker jag har svårt för i böcker – därför försöker jag likt en cirkusartist parera dem i mitt eget skrivande. Det låter lätt / är svårt. Omedvetet styrs man i vissa riktningar av traditionens makt, vissa saker ligger nära till hands, är bekväma, realistiska, förståeliga. Enkla lösningar är sköna lösningar, men inte alltid bra lösningar – och att skriva kan bli oerhört frustrerande när man inser detta.

För min del är skrivandet som att åka på ett järnvägsspår. Det går rätt så lugnt framåt, svänger kontrollerat åt sidan – hydraulikdämpad kurva, men ibland kommer ett stickspår. Och då måste man väga möjligheterna mot varandra: Ska man ge sig in på det nya spåret, eller ska man stanna kvar i det trygga?

Våga växla spår!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s