Ett samtal med… Thomas Engström

Han är en slipad kniv, Thomas Engström; van skribent, driven krönikör. Översättare, Stephen King-älskare. Han är bosatt på den skånska landsbygden och tycker mycket om många saker, hetsar upp sig över samhällsföreteelser, förlorar sig i saker han fascineras av, försöker förstå omvärlden – och reflektera över den i text.

Väster om friheten221869 – Engströms thrillerdebut – fick många lovord när den släpptes. Med ett rappkäftigt språk, osminkade miljöbeskrivningar och en driven dialog och handling tog Engström för sig med armbågarna, släpade in cementbilen och började gjuta en plats i den svenska spänningsterrängen. Väster om friheten är just nu aktuell i pocketutgåva och under sensommaren dyker nästa bok i thrillerserien upp: Söder om helvetet.

För att komma åt Engströms författarpsyke bestämde jag mig för att göra en intervju. Riktlinjer: minimal guidning, maximal frihet. Läsningen börjar här.

Hej Thomas. Du skriver mycket om makt. Är det själva makten som är intressant, eller är det snarare vad makten gör med människor som fascinerar mest?
– Makt! Jo, det intresserar mig. Problemet är att ordet har blivit så urgröpt i dagens politiska samtal. Så fort någon ogillar något börjar det skrikas om makt och strukturer. Jag gillar inte reflexer och flockbeteenden av det slaget. Ju äldre jag blir, desto mer intresserad blir jag istället av ondskan. Jag tror inte på den i någon religiös mening, men jag kan inte heller vifta bort den. Den är som en … svaghetens tyngdlag.

– I varje situation finns en lockelse att välja det enkla, det snabba, det belönande. Jämt och ständigt slåss vi mot den frestelsen. Om det är något jag vill undersöka i mina böcker så är det hur ondskan – lättjans grymhet och grymhetens lättja – gör oss till sämre människor, sämre konstnärer, sämre makthavare, sämre kamrater.

Jag håller med. Ondska är intressant. Av flera anledningar, egentligen. Själv tycker jag det mest fascinerande är att djupdyka i mekanismerna. Varför beter man sig som man gör, vad är det som får människor att begå onda gärningar. Hur rättfärdigar vi dem för oss själva. Tror du att alla människor är kapabla till onda gärningar?

– Absolut. Men jag tror att det finns högriskmänniskor och högrisksituationer. Kanske är det sådant som avses med ”strukturer”, och då är jag helt med. Fast jag är så kluven. Jag avskyr klyschan om att ”makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut”. Dels för att den är fjantigt förutsebar rent språkligt, dels för att ju mer jag tänker på den, desto mindre förstår jag vad som egentligen är innebörden.

– Makt korrumperar väl inte mer än vanmakt? Snacka om att vanmakt och hopplöshet ger upphov till onda, desperata handlingar och galen revanschlystnad. Om jag fick omformulera det där slagordet skulle jag skriva: ”Alla vill ha något. Ju mindre de får, desto farligare blir de. Men mest moraliskt stötande är de som har allt och ändå beter sig svinigt. Deras onda gärningar beror på att de är rädda för att förlora det de har. Det är också att vilja ha något: att vilja ha det kvar.” Det kanske blir lite långt … men då tror jag i alla fall att vi har börjat ha en diskussion som kan leda någonvart.

Korruption, uppdragsgivare, organisationer, maktspel, ondska, terrorbalans, motivation. Listan kan göras lång, men du förstår kanske att jag börjar närma mig det du skriver om. Dessa är välbekanta ingredienser för dig?
– Ja, obehagligt välbekanta. Jag tror att min svartsyn har nått nya nivåer sedan jag lämnade de vanliga romanerna och gick över till thrillerns värld. Det blir så mycket research om en massa elände, och sedan ber ju liksom själva genren en att vara mörk och dyster … Men jag vägrar i alla fall att låta huvudpersonerna drivas av resentiment. Det är så tråkigt med deckare och thrillers där alla bara går och suckar och hatar allting och hela tiden liksom gör motstånd även mot allierade.

– Så fort jag skriver ”Varför ska jag göra det?” sa hon trött stryker jag det och ändrar till ”Gärna”, sa hon. Ordern hon just fått var strålande nyheter för hennes karriär. Huvudpersonerna ska vara drivna och vilja framåt. Motstånden ska fienden stå för. Det som är skönt med den andra boken i serien om Ludwig Licht, den som jag just nu borde sitta och redigera, är att fienden verkligen är riktigt vidrig: en sekt med kristna nazister i Pennsylvania i nordöstra USA.

– Det moraliska dilemmat för Ludwig (Licht, huvudkaraktär, min anm.) handlar mest om hur lågt han är beredd att sjunka för att sätta stopp för dem. Och det är ganska lågt, kan jag väl avslöja …

Ludwig Licht och begreppet moraliska dilemman känns överhuvudtaget fascinerande. Men jag förstår hur du menar, det finns en bekvämlighet i att alltid följa mallen. Är det svårt att inte falla i den fällan? Hur mycket får du kämpa?
9789100138905
– Jag får kämpa som en gris. Men på alla ställen där jag ser att jag har låtit karaktärerna smittas av mina egna tvivel stryker jag direkt, och då uppstår små luckor där det går att stoppa in något helt annat. Överlag blir det alltid de bästa passagerna, de som man har fått jobba om från grunden.

– Vad gäller mallen i stort … jag har nog rätt dålig koll på den. Jag har inte läst en tiondel så många spänningsböcker som du, till exempel. Men alla ser vi ju på film och tv. Jag gillar ofta att lägga mig på gränsen till en klyscha, bara för att sedan stöka till den lite, göra något nytt just inom ramen för den klyschan.

– Bok två i serien börjar med att ett mordoffer påträffas på ett motellrum. Men det är en man, inte en kvinna, och han har lämnat efter sig ett självmordsbrev där han påstår att en (manlig) politiker har krossat hjärtat på honom. Med andra ord: de gamla mallarna går att besöka och utvinna mycket ut, och sedan kan man ta spjärn mot dem och se om det inte går att vaska fram något nytt. Bra stories kan alltid sammanfattas som en klyscha, i och för sig: ta bara Sopranos eller Pusher-filmerna. Det är i detaljerna, i språket och i karaktärsteckningen man elchockar liv i sitt Frankensteinmonster.

Men om man tittar på mallar och stories, då. Vad tycker du är svårast att pricka, en bra story eller bra karaktärer? Går det förresten ens att avgöra själv om storyn och karaktärerna är bra? Jag vet att du själv pratat en del om hur man ser på sitt eget skrivande – ibland är man fantastisk, ibland helt värdelös.
– Nästa fråga, tack …

– Nä men okej. Jo, det går att avgöra – man hör att det klickar när man läser igenom det. Tyvärr är det inte lätt att veta varför något fungerar. Att upptäcka när det inte är bra är lättare: man hör att det som står på sidan inte är sant. När en scen sitter som den ska läser man den från början till slut och känner att ja, där satt den, den leder vidare framåt utan att den är nersmutsad med en massa onödigt tjafs och alla säger det de ska få sagt.

– När det gäller en hel bok är det svårare. Om man kunde läsa hela boken på en halvtimme, säg, då skulle man kunna avgöra om balansen är bra. Jag är avundsjuk på konstnärer som kan kasta ett öga på en tavla eller stirra på den i tio minuter och på något sätt ta in helheten på en gång. Det är svårt med 400 sidor. Och för varje genomläsning blir man givetvis lite tröttare på texten. Förutom när det gäller vissa magiska partier, som aldrig bleknar. Det är de som är riktigt, riktigt bra. Jag vill att femtio procent av textmassan i mina böcker ska nå dithän. I min nya Ludwig Licht-bok når jag kanske 33 procent, vilket är mitt personbästa hittills.

– När jag läser min idol John Banville tycker jag att han når 75 procents-strecket. Tyvärr skriver han för många böcker som inte handlar om någonting, så balansen är åt helvete. Men i alla fall.

Du har ju precis skrivit färdigt Söder om Helvetet och håller på att redigera. Hur ser det arbetet ut?
– Min förstaläsare och allra viktigaste feedbackmaskin är min flickvän (författaren Gabriella Håkansson). Det jag gör just nu är att verkställa hennes ändringsförslag, som nästan alltid går ut på att jag ska lägga till mer, förtydliga saker, bygga ut scener – jag har en tendens att få lite tunnelseende när jag skriver ihop ett råmanus, och då glömmer jag ibland att förmedla helt grundläggande information om hur lång tid som gått sedan förra scenen eller vem som jobbar på vilken myndighet.

– Sedan läser min förläggare, som kommer med övergripande synpunkter – här går det för fort, här får man veta för lite om den karaktärens bakgrund, här vill man ha mer miljöbeskrivningar. Även redaktören gör en allmän genomläsning och kompletterar förläggarens synpunkter.

– Sedan använder vi oss givetvis alltid också av korrläsare, som kommer in sist i processen, strax före att boken går i tryck. Då handlar det mycket om små konsekvensfel, upprepningar, logikmissar och liknande.

Första boken, Väster om friheten, är ute som pocket just nu. Du fick mycket positiva omdömen och bra kritik för boken, bland annat för miljöbeskrivningarna, karaktärerna och känslan av autencitet. I nästa bok rör vi oss i helt andra miljöer. Hur har du researchat denna gången?
– Jag skulle bevaka USA-valet 2012 åt tidningen Fokus, och de frågade vart jag ville åka. Eftersom jag hade läst om de stora problemen i småstaden Scranton i Pennsylvania var svaret givet (de hade till exempel sänkt lönerna för alla offentliganställda till 7 dollar i timmen, inklusive poliser och lärare, och stan hotade att gå i konkurs vilken dag som helst).

vaster-om-friheten (1)– Så jag hyrde en bil när jag kom över och bodde i det området i en månad, plus en vecka nere i Washington. Arbetet med att få ihop jätteartikeln åt Fokus gjorde att jag flängde runt en hel del, mer än vad som annars hade blivit fallet, tror jag. Och ju mer jag såg av denna dystra, mörka bergstrakt med nerlagda stålindustrier, massarbetslöshet och hyperkorruption på alla nivåer, desto mer kände jag att Ludwig bara måste få åka hit. Det blev hela upptakten till Söder om helvetet.

– Detta var innan Väster om friheten hade gått till trycket, så jag hann föra in några sista-minuten-ändringar i manuset. Ron Harriman, USA:s Berlinambassadör i bok 1, hade tidigare kommit från Kentucky. Plötsligt kom han nu från Pennsylvania, och började nämna planer på att åka hem och ställa upp i nästa kongressval …

– Vad gäller faktaresearch har det varit mängder av läsning om den amerikanska extremhögern, som ju skiljer sig lite från vad vi har här hemma, särskilt ifråga om de religiösa inslagen. Annars har det varit spridda nedslag i ämnen som drönare, aperturradaroptik, prickskyttegevär, gränsskyddet upp mot Kanada, tekniker för att smuggla in olika saker från Mexiko, hur privata säkerhetsfirmor förhandlar med amerikanska staten om att få bedriva stora brottsutredningar och infiltrationer …

Vi läsare får ge oss till tåls i några månader till innan vi får läsa slutresultatet. Men redan innan dess kan vi räkna med att se och höra om Thomas Engström någon annan stans. I en recension, i en krönika, eller någon annanstans. Han har, nämligen, alltid något på gång.

Foto på Thomas Engström: Anders Meisner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s