Den svenska enkelspårigheten?

”… när och om man träffar rätt har man vunnit mycket – och gett nytt liv till en genre som med jämna mellanrum andas med konstgjord andning.”

Jag har fördomar och åsikter precis som alla andra. Jag läser mest utländska deckare, ett faktum jag medvetet försöker att åtgärda. Jag är den förste att erkänna att det finns väldigt bra svenska deckare. Men jag är också snabb med att kritisera, framför allt vad jag upplever som enkelspårighet.

Min bild av den svenska deckarscenen färgas av författare som skriver långa serier. Camilla Läckberg, Mari Jungstedt, Arne Dahl, Anna Jansson, Åke Edwardson, med flera. Skickliga skribenter, naturligtvis. Många av dessa deckarprofiler lider dock av ett problem framför andra: de älskar (eller gör de?) att skriva om en och samma karaktär eller grupp karaktärer.

Givetvis är min syn förenklad: de skulle inte skriva böcker om de inte sålde / de skulle inte ha samma stöd från sina förlag; alltså är läsarna och förlagen minst lika skyldiga. Vi läsare verkar älska långa bokserier. Förlagen behöver något att luta sig mot. Det handlar om igenkänning, bekvämlighet, relationer. Vi älskar att bygga relationer med karaktärer vi läser om, vi tycker det är bekvämt att sälja in det.

Det finns många som inte ser detta som ett problem.

Jag kan leva mig in i rollen som författare. Hittar man en karaktär, serie eller nisch som fungerar är det svårt att överge den. Förlaget pressar, läsarna pressar, och det är bekvämt att skriva om en karaktär man känner till. Du får ekonomisk trygghet, säkrad framtid, berömmelse. Men är det utvecklande / När slutar det att kittla / När vill man skriva något nytt? Vad är viktigast: att sälja eller att skriva; går det ens att säga att en sak är viktigare än den andra?

För den som läser mycket böcker – deckare – blir det repetetivt och förutsägbart. Vill man ha tillfällig underhållning köper man det / men söker man något nytt får man leta vidare. Jag är ständigt på jakt efter nyskapande, fräsch kriminallitteratur och blir alltid upprymd, nästan euforisk, när jag hittar det. Det är modigt att våga sticka ut från mängden. Kanske tar man en för stor risk, kanske köper ingen böckerna. Men när och om man träffar rätt har man vunnit mycket – och gett nytt liv till en genre som med jämna mellanrum andas med konstgjord andning.

Det finns också en annan naturlig följdfråga: är det ett svenskt problem eller ett genreproblem? Vi behöver inte leta länge för att hitta samma företeelse utomlands. Connelly, Rankin, Robinson, listan kan göras lång. Är det snarare så att en viss typ av deckare dras med problemet långa bokserier?

2 thoughts on “Den svenska enkelspårigheten?

  1. Sara Pepparkaka

    Men långa serier är inte unikt för deckare heller, ta till exempel Charlaine Harris och böckerna om Sookie Stackhouse.
    Ibland kan det säkert vara läsarna som inte vill sluta läsa om en viss karaktär också. Du nämnde Ian Rankin, Rebus är väl ett typexempel på en sån karaktär?

    Svara
    1. hier0nymus Inläggets författare

      Nej, precis, det finns ju såklart en massa serier i andra genrer också, men ”per capita” tror jag ändå att i kriminalgenren är det vanligare. Och – som jag nog alltid kommer att konstatera – så är jag ju själv en del av problemet. Ta Rebus/Rankin som ett exempel. Jag tycker att han borde lägga ner och göra nytt, men jag sitter ändå där och läser varje bok. (Och, den senaste är ju riktigt bra…)

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s