”Jag skulle just gå in på en session om terrorism och extremism, när telefonen ringde”

Christoffer Carlsson befann sig på kriminologikonferens i USA när han nåddes av nyheten – att hans Den osynlige mannen från Salem blivit utsedd till årets svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin; en prestigfylld utnämning – och en kvalitetsstämpel. Något annat än nöjd kan man förstås inte vara.

– Nej, det känns jättehäftigt. Och jag är väldigt glad och stolt. Det är fint att den första berättelsen om Leo (Junker, min anm.) får ett så varmt mottagande hos både kritiker och läsare, berättar Christoffer, jetlaggad efter en intensiv resa. Själva beskedet tog han emot mitt i ett hektiskt schema.

– Jag skulle just gå in på en session om terrorism och extremism, när telefonen ringde. Jag var ju tvungen att gå in på sessionen som skulle börja, så jag hann inte riktigt ta in det förrän jag satt inne på sessionen. Sedan, när den första forskaren började presentera sin studie, så bara ”… vann jag? Herregud, vad häftigt.”

Foto: Anna-Lena AhlströmVi spolar tillbaka lite. Hallänningen (bor dock i Stockholm) Christoffer Carlsson har skrivit tre kriminalromaner. Han arbetar som kriminolog, ett yrke som folk i allmänhet vet ganska lite om – och det vi vet färgas av vad vi ser i medierna. Och med medierna menar jag Leif GW Persson. Därför – frågan är berättigad:

Är du en GW in disguise?

– Haha, Leif GW Perssons vardag är väldigt annorlunda än en ”vanlig” kriminologs. En kriminolog är enkelt uttryckt någon som forskar om brott: en brottsforskare.

– Det innebär inte att vi utreder enskilda brott. Snarare handlar en kriminologs arbete om att med vetenskapliga metoder undersöka frågor som: vad är det som gör att människor begår brott? Varför begår män fler brott än kvinnor? Vad händer med en person när hen utsätts för brott? Finns det diskriminering i rättsväsendet, och hur ser den i så fall ut? Och så vidare.

– Såna frågor undersöker en kriminolog, och då med den metod som är lämpligast. Vissa använder kriminalstatistik, andra gör exempelvis intervjuer. Dessutom är kriminologer ofta också lärare, kombinerat med sin forskning. Alla gör det inte, men en del av oss, bland annat jag, gör det.

Som kriminolog får man sin dagliga dos av rättsfall, kriminalitet och ondska. En intressant fråga är hur miljöskadad man då blir som författare och läsare? Christoffer menar att han personligen inte är speciellt påverkad av sitt yrke, åtminstone i läsandet. Något han tillskriver det faktum att han började läsa kriminalromaner och deckare långt innan han blev kriminolog. Extra kräsen anser han sig alltså inte vara:

– Jag är tvärtom otroligt lättköpt som läsare: ge mig en spännande plot och intressanta karaktärer så är jag hooked. Jag läser ju kriminalromaner för att bli underhållen, inte för att få en autentisk bild av brott och brottslingar. Och, bör jag tillägga, det är jag verkligen inte ensam om.

Så vilken tycker du personligen är årets bästa kriminalroman?

– Jag tycker om alla de som nominerades med mig, men jag har faktiskt inte läst Håkan Nessers, så den kan jag väl inte uttala mig om. Jag tycker däremot att Den sanna historien om Pinocchios näsa (Leif GW Persson, min anm.) är väldigt bra. Och Gone Girl (Gillian Flynn), givetvis. Och Polis (Jo Nesbø). Svårt att välja en! Äh fan, jag säger Den sanna historien om Pinocchios näsa. Boken börjar med ett avsnitt som heter ”Den bästa dagen i Evert Bäckströms liv”. Då vet man att det kommer bli åka av.

Med Den osynlige mannen från Salem påbörjar Christoffer Carlsson en ny serie, med Leo Junker i huvudrollen. Boken är Carlssons tredje, men han tycker på många sätt att den känns som hans första. Mycket kanske grundar sig i att det just är första delen i en ny serie, men riktigt så enkelt är det inte heller. Det finns något annat, en förvandling, eller mognad, både i sättet att skriva och som person.

– De två föregående böckerna jag skrivit, när jag läser dem tänker jag på dem som en ung mans böcker, en författare som försöker finna sin egen röst. Och haha, okej, jag är fortfarande ung, men inte lika ung! Och jag tror att det märks. Så Den Osynlige… är helt enkelt en bättre bok.

Boken inleds med att en kvinna hittas ihjälskjuten på ett härbärge i Stockholm. Ett iskallt mord, förvisso, men varken speciellt våldsamt eller bombastiskt. I spänningslitteraturens värld (liksom i verkligheten) finns det naturligtvis en uppsjö olika sätt att ta livet av folk. En del gillar det blodigt, andra mer diskret. Så vilket tillvägagångssätt gör sig egentligen bäst i bokform?

– Oj, du, det beror på berättelsen. Vad som helst kan fungera, allt ifrån ett klassiskt Döden på Nilen-mysterium där personen dött med någon konstig sorts gift, till att en missbrukare skjuts till döds på en gata i Stockholm. Det beror helt på berättelsen.

– Själv är jag svag för de mer hårdkokta, The Wire-liknande brotten. Men några av mina häftigaste läsupplevelser (t ex Sherlock Holmes) har ju varit långt ifrån hårdkokta.

För tillfället skriver Christoffer på nästa bok i serien om Leo Junker (den blir enligt uppgift skitbra). Vad som händer i den står skrivet i stjärnorna (för oss andra), men en sak är säker. I och med utnämningen till årets kriminalroman är det många som kommer att hålla ett extra öga på vad som komma skall!

One thought on “”Jag skulle just gå in på en session om terrorism och extremism, när telefonen ringde”

  1. Ping: Recension: Christoffer Carlsson – Den osynlige mannen från Salem | Den döda zonen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s