Det förflutnas revansch – en berättelse om karma

Ett helt liv. Ett halvt liv. I fyrtiotvå år hade Francis Becker levt i synd. Förvisso visste han inte om han klassats som syndfull redan som barn, men han utgick ifrån att ondskan besuttit honom från dagen han föddes. Åtminstone hade hans föräldrar behandlat honom på det viset, de ständiga bestraffningarna, glåporden. Misshandeln.

Fyrtiotvå år. Han hade lärt sin läxa. Lita bara på dig själv lita inte på någon annan. Människor har alltid ett ont syfte men döljer det olika skickligt.

”Du är inte värd luften vi andas, du är en skam för vår familj. Vi vill inte ha dig här längre, orkar inte se på dig.” Meningar som förvandlat honom, gjort honom till den starka.
Han hade krossat hjärtan, krossat käkar, Han hade –
gjort det mesta, flesta, bästa. Francis Becker, en lirare, ett ess, en brottsling, en mästare.
Bäst på det mesta, och –
Mer ondskefull än de flesta.

Han mindes sitt första slagsmål; han var tolv. Han hade slagit sönder käken på en klasskamrat som tagit hans favoritpenna. Efteråt uppfylldes han av likgiltighet inför offrets smärta, mindes värmen som spritt sig inombords när han såg blodet, sett tänderna ligga krossade mot det kala, kalla trägolvet likt kastade tärningar prydda med slamsor av kött.

Han mindes den första kärleken, Anna. Han var sexton, hon var arton, hon grät, han skrattade, hon var naken, han stod framför henne med kameran. Han tvingade henne att posera. Tio år senare skickade han fotona till hennes föräldrar med varma hälsningar från jultomten. De visste nog vem avsändaren var, men allt som hördes var tystnad. Anna hade varit död i exakt fem år när han skickade kuvertet. Hon dog i lymfkörtelcancer, det måste ha varit plågsamt.

Han mindes första gången han dödat någon. Han var tjugotre och nöden hade ingen lag, åtminstone inte hans nöd, hans lag. Fjorton gånger – fjorton gånger hade han dunkat sin chefs huvud i väggen. Väggen vit, röd, vit blev röd. Tapeter av hjärnsubstans. Ingen hade förstått och de som hade förstått visste att det var bäst att knipa igen. En mästare på att slippa undan, aldrig tvingas betala priset. Francis, flyktens mästare. Francis, för tuff för att dras inför rätta – en man med de rätta kontakterna, det rätta flytet och de rätta pengarna.

Nu låg han i sängen i sin lägenhet. Ryggläge, medvind, utmattning. Fångade sig själv i speglarnas bild, sovrummet fullt av speglar. Hela natten hade de haft sex, hela natten. Han var mästare i domänen.
Hon – älskade honom. Han –
älskade bara sig själv.

När han förbrukat henne hade han som vanligt bett henne att dra åt helvete. Han visste att hon skulle återvända. Han visste att sedelbuntarna, limousinerna och festerna med gratis knark skulle locka henne åter. Men denna gången skulle han inte vara lika överseende med hennes beteende. Hon skulle få se.

Plötsligt ringde det på dörren. En gäll, envis signal, förstärkt av det adrenalin som fortfarande fanns kvar i hans kropp och sinne. Men vem –
Kanske hade hon kommit tillbaka redan. Ville ha mer, vore inte konstigt.
”Vänta lite”, ”Vänta lite, för fan!”
Småsprang, joggade, trippade, mot dörren. Förväntansfull. Han skulle lätt klara ett par omgångar till. Lätt. Lite hårdare tag, kanske.
Tre säkerhetslås, snabbt manövrerade, osäkrade. Öppnade dörren.

”Va?”
Han kände munnen lämnas vidöppen, ett överraskat gap, ett oavslutat ord. I hjärnan, ett enda frågetecken, allt annat svart tomhet. Framför honom stod en riddare i full rustning. Tung rustning, tung sköld, hjälm prydd med en blåvit tofs högst upp. Hjälmens ögon smala glipor, inget ansikte att se.
”Va?”, frågade han igen. Men samlade sig, som alltid. Fann sig i situationen. Tog ett steg framåt, självsäkert.

”Du, grabben, det här är inte Medieval Times, du har nog kommit lite fel. Men jag har hört att de lajvar lite nere i parken.” Då såg han: riddaren hade en spikklubba i sin högra hand. Ett långt, stadigt metallskaft som pryddes av en massiv kula med tiotals rostiga spikar som pekade åt olika håll. Spikklubban höjdes. ”Jag är ditt förflutna”, orden ekade metalliskt, vibrerade ut från hjälmens springor, liksom dämpat av ett rostfritt hölje.

Francis reagerade –
inte alls.

När den överraskande tunga kulan träffade vänster sida av Francis skallben lät det som att en tjock kvist på ett massivt ekträd knäcktes. En av de fem centimeter långa spikarna trängde djupt in i skallen, penetrerade hjärnans skyddande hölje, tog död på alla celler som kom i dess väg.

När Francis föll åt sidan, landade på golvet, klev riddaren in och kastade spikklubban åt sidan. Istället höjde han sin tunga sköld triumferande över huvudet. Tvåhandsgrepp. Francis såg inte när riddaren malde sönder hans hals med en kraftfull sköldstöt mot golvet. Han kände inte när huvudet lossnade från resten av kroppen. Den sista tanken som slog honom var en uppgiven insikt:

Man kan aldrig fly från det förflutna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s