Recension: David Peace – 1977

”David Peace bemästrar berättandets konst”

Det finns författare som driver en till vanvett, som möblerar om i läsarens hjärna och provocerar fram tankar, ställningstaganden och reaktioner. Författare som ställer krav, men som belönar den som visar tålamod och intresse rikligt.

917499252XDet finns författare som skriver om ofattbar ondska, som synliggör ångest, mörker och kompakt uppgivenhet på att sätt som gör att läsaren ställs inför två valmöjligheter: Låt dig slungas in i en spiral av kaos – eller lägg boken åt sidan.

För om man ska beskriva David Peace Yorkshire-kvartett (i vilken 1977 är del två) med ett ord är det just kaos. Det är inte lätt, och en del läsare reagerar mot det becksvarta, våldet, dialogen, språket. Lägger ifrån sig boken, eller läser den motvilligt.

För där andra författare väljer bekväma vägar, bekväma huvudpersoner med futtiga problem sparkar David Peace bakut. Rejält. Hans huvudpersoner är så såriga, infekterade och fulla av självhat och förakt att man måste undra hur skapandeprocessen sett ut.

Det är sjuttiotal, det är Leeds, och det är en jakt på en mördare som blir allt mer desperat. Där 1974 hade journalisten Eddie Dunford i huvudrollen finner vi i 1977 två av bifigurerna från första boken i fokus; inspektör Bob Fraser och reportern Jack Whitehead. Det är fortfarande samma jakt, samma ohyggligheter, men andra infallsvinklar. David Peace bemästrar berättandets konst, och gör det på sitt eget sätt – berättelsen bär ibland drag av traditionell deckare, men så slingrar den sig, ålar, transformerar sig till något annat för att sedan återgå igen.

Böcker i en serie brukar ibland benämnas som ”den fristående fortsättningen på…”, ett uttryck som jag har svårt för. I fallet med 1977 är det inte en fristående fortsättning. Men det är inte heller ett problem – eftersom Yorkshirekvartetten utan tvekan förtjänar att läsas i sin helhet.

2 thoughts on “Recension: David Peace – 1977

    1. hier0nymus Inläggets författare

      Ja, den är väldigt mörk. Kan på rak arm inte komma på någon deckare av samma slag det senaste året. Men, om man inte ryggar för mörkret är det väldigt, väldigt bra. Men det är rätt krävande.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s