Recension: Deon Meyer – Den sista safarin

”Deon Meyer skriver med en frustrerad puls”

Sydafrika. Böcker härifrån är inte den svenska deckarutgivningens vanligaste fenomen. Deon Meyer är en, för många, ny och angenäm bekantskap. Jag har slagit pannan i hans böcker flera gånger, nu senast med Den sista safarin.

I Den sista safarin den-sista-safarinmöter vi Sydafrika. Vi möter korruptionen, brottsligheten, fördomarna, rasismen, hettan, uppgivenheten och förhoppningarna. En kvinna tycker sig se sin försvunna bror i ett TV-inslag. Efterlyst för ett brott. Hon måste ta reda på om det verkligen är han – och anlitar Lemmer, kåkfarare (och livvakt; fåordig sådan) för att ge sig ut på jakt. Det dröjer inte länge förrän saker börjar hända henne. Såklart.

Deon Meyer skriver med en frustrerad puls. Det finns mycket i berättelsen, det finns mycket som vill fram – och det finns mycket som kommer fram. Många ord, många miljöer, mycket information. Och en resa till Afrika som läsaren finner både obehaglig och fascinerande. Vi rör oss i tjuvskyttarnas värld, vi rör oss i kretsar där pengar ordnar allt.

Det är välskrivet – mycket välskrivet. Det är spännande. Meyer har en styrka som många saknar, en styrka som är nödvändig när man som Sydafrikansk författare vill nåt ut i världen: han vet hur man berättar. Han vet hur man beskriver.

Mitt enda problem med boken är att klassificera den. Deckare, spänningsroman eller thriller? Äh, vi kör på alla tre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s