Slutfasen

Psykologen ligger hos min förläggare Annika. Hon är nöjd – åtminstone säger hon det. Nu återstår att tvätta texten (hitta dumma stavfel, upprepningar, osv) och därefter är det dags för sättning och sedan tryck.

Jag har funderat kring hur lätt eller svår Psykologen varit att skriva. Om jag försöker jämföra med mina två tidigare böcker uppskattar jag att den hamnar lite mitt emellan.

Att skriva Tunneln i slutet av ljuset var en speciell process. Jag hade, förmodligen, tio färdiga utkast innan jag blev klar på riktigt. Låt mig korrigera. Jag trodde att jag var färdig tio gånger. Det var jag inte. Hela processen kring Tunneln var speciell. Det var ju, från början, inte ens tänkt att bli en bok. För någon vecka sedan hittade jag faktiskt de första trevande anteckningarna; de som till slut blev min debutbok.

Att skriva Tunneln gjorde mig jävligt ödmjuk kring skrivandet. Det är en process att respektera, och det är en process som inte tjänar på att ”snabbas på”. Tålamod. Jag är helt värdelös på tålamod. Men det har blivit bättre.

Mördarens väg gick mer smärtfritt att skriva. Jag hade händelseförloppet i min skalle redan innan jag började, och kände karaktärerna väl. Speciellt rolig var boken inte att skriva, däremot var det otroligt intressant att få djupdyka i ett mörkt inre.

Psykologen har varit lättskriven. Och faktiskt roligare att skriva än de två första böckerna. Men jag har också gjort mer research än förut – och det har tagit en del tid i anspråk. Nu har jag förvisso inte gjort några djupgående studier i psykologi, men det har funnits flera aspekter att kolla upp.

Psykologen har ju dessutom sin grund i en novell med samma namn. Att ha en novell att utgå från gjorde det enklare att komma igång. Men jag är inte så säker på att så alltid är fallet – ibland kan man förmodligen bli begränsad av att utgå från en redan skriven novell.

Det känns ärligt talat skönt att ge ut boken via förlag. Självpublicering har funkat bra för mig, men jag har inte haft möjligheten att nå ut med böckerna på det sätt jag velat. Så vi får se hur det förändras nu. Känslan är, hur som helst, god.

Bevaka Psykologen hos Adlibris.

Psykologen – ett omslag

Entusiasmen spirar, nu finns det ett omslag till min nästa spänningsroman Psykologen. Boken utkommer i mars 2018, så håll ögonen öppna!

Psykologen är en spänningsroman som handlar om Henry, som försöker att hitta sanningen kring sin mors försvinnande. Han plågas av ångest och depressioner och inleder ett allt mer skruvat förhållande med sin psykolog.

Men ju mer han rotar i sitt eget inre, och sin mammas historia, desto fler jobbiga sanningar blottläggs.

När jag självpublicerade (mina två första böcker) hade jag total makt över omslagsproduktionen. Nu, med steget till förlag, fick jag släppa lite på den biten och lita på en formgivare jag inte själv valt. Men det gick överraskande smidigt. Omslaget känns perfekt för berättelsen!

Nu ska jag inte låtsas om prestationsångesten inför att leverera det helt färdiga manuset inom en månad. Det kommer att gå bra. Det kommer att gå bra. Det kommer att gå bra. Väl?

Recension: Caroline Eriksson – Hon som vakar

Förväntningarna är höga när Den döda zonen läser Caroline Erikssons nya psykologiska thriller Hon som vakar. Blir det platt fall eller succé?

Att skriva om oförutsägbara karaktärer kan gå oerhört fel. Författare har misslyckats förut; tagit genvägar och förenklat personlighetsdrag, förlitat sig på ryggradskänslor som inte stämmer och tagit läsaren för given.

Med sin förra psykologiska spänningsroman De försvunna träffade Caroline Eriksson helt rätt. Jag älskade den. Och just därför är jag nervös. Kommer Hon som vakar att leva upp till mina högt ställda förväntningar?

9789137147895Boken handlar om Elena, som är författare och just har separerat från sin man. Tillvaron är mörker, och i detta mörker trevar hon förgäves efter vägledning eller någon slags hopp. Hon lider av svår skrivkramp och social fobi, isolerar sig allt mer från omvärlden och famlar efter fotfäste.

Nätterna spenderar hon ofta vaken. Och under en av dessa vakna nätter ser hon något i fönstret mittemot. Det är grannarna, den perfekta familjen Storm. Det hon ser tyder på att saker och ting inte är så idylliska som de verkar.

Författarnerven vaknar: Elena börjar skriva. Men i takt med att skrivandet lossnar blir hon allt mer besatt av familjen Storm. Vad är det egentligen som händer med dem? När familjens son en dag knackar på hennes dörr blir det uppenbart att någon är illa ute. Men vem?

Under min läsning av Hon som vakar drabbas jag vid några tillfällen av en svårbeskrivlig känsla. Först förstår jag inte vad den är, men halvvägs in i boken inser jag. Det handlar om avundsjuka. Caroline Eriksson har en fantastisk och avundsvärd förmåga att teckna karaktärer som balanserar på gränsen till galenskap.

Den paniskt kvävda panik som Elena omges av – och lever i – blir fysisk även för läsaren. Hon som vakar är en dimmig berättelse om manisk besatthet, om gråzoner och om inspiration som kan bli ödesdiger. Caroline Eriksson har gjort det igen; en psykologisk spänningsroman blir inte så mycket bättre än så här.

Köp boken hos Adlibris.

Ljudboken är släppt

Nu har jag debuterat även som ljudboksförfattare! Proffsiga Word Audio har släppt ljudboksutgåvan av Tunneln i slutet av ljuset. Uppläsare är Mattias Linderoth.

Att lyssna på min egen bok är helt sjukt. Jag har läst den, tyst för mig själv, säkert hundra gånger. Men att lyssna på när någon annan läser upp den för mig … det är smått surrealistiskt, i ärlighetens namn. Men jag vänjer mig säkert.

För er som gillar ljudböcker finns den att lyssna på eller köpa på sedvanliga platser. Hos Storytel, hos Bookbeat och hos Adlibris. Bland annat.

Jag har också bloggat på Storytelbloggen för den som är intresserad!

Mycket nöje!

Recension: Lina Bengtsdotter – Annabelle

Nyss utnämnd till Årets svenska deckardebut under Crimetime Specsavers Award – Annabelle är en bok det pratats om. Den döda zonen läser boken och sveps med i ångestfylld nostalgi.

Det är alltid speciellt att återvända till hembygden. Känslan är svår att beskriva; minnen av framgångar, motgångar, pinsamheter och självklarheter. Känslor. Vi lämnar våra hemstäder eller byar av en anledning. Det kan vara kärlek, karriär eller bara en längtan att åka någon annan stans, prova på ett nytt liv.

Ibland hittar vi det. Ibland inte. Därför gör det också olika ont när vi återvänder, blir påminda om det vi uppnått, eller inte.

annabelleSå när jag läser Annabelle är det någonstans i denna nostalgiska ångestdimma jag hamnar. För Lina Bengtsdotter skriver om att komma tillbaka, om att konfronteras av minnena, goda som onda, och om att försöka att få perspektiv eller bara kontroll över sitt eget liv.

Annabelle är namnet på en sjuttonårig flicka som försvinner. Men vad har hänt henne; har hon blivit bortförd, mördad eller kanske bara lämnat Gullspång, den håla hon tröttnat på? Hon har alltid gått sina egna vägar och därför lägger anhöriga och polisväsende ett pussel som uppenbarligen saknar bitar.

Återvändaren, i det här fallet, är inspektör Charlie Lager. En gång lämnade hon Gullspång; sedan dess har hon inte återvänt. Nu tvingas hon, tillsammans med sin kollega, ta tag i fallet med den försvunna Annabelle. Frågan är bara om hon pallar – eller om minnena och den kvävande känsla som uppstår när hon återser hembygden – tillåter henne?

Omedelbart jag börjar läsa boken inser jag att detta är en bok jag kommer att gilla. Berättandet flyter tryggt framåt, väver fina mönster och balanserar mellan miljö, karaktär och handling på ett balanserat sätt. Karaktärerna tilltalar.

Och så är det vemodet. Jag fastnar i vemodet.

De som känner mig blir naturligtvis inte överraskade av detta. Jag läser om Annabelle, om att komma hem. Trots att jag tycker det är obekvämt vill jag stanna kvar. Faktum är att jag gärna skulle ha ännu mer vemod i berättelsen. Den slår an en ton i mig; är skarp och spännande och känslosam. Det är ett sant nöje – om än ett stundtals vemodigt nöje – att läsa Lina Bengtsdotters berättelse.

Köp boken hos Adlibris.

Från självpublicering till förlag

Mina två första böcker självpublicerades via Type & Tell. Det har gått bra, varit både kul och spännande, men nu är det dags att prova på mer traditionell utgivning. Psykologen, min tredje spänningsroman, utkommer hos Constant reader under våren 2018.

Förväntningar. Ett spöklikt och lätt obehagligt ord. Vad tänker jag om att lämna självpublicering bakom mig – har jag några förväntningar? (Jag själv anmärker: nu är det ju inte så att jag lämnar det bakom mig helt och hållet, jag lär ju återvända)

Å ena sidan känns det kul och inspirerande att ha ett förlag som tror på mig. Å andra sidan, försvinner makten över stora delar av produktionen. Men allt är på gott och ont, förstås.

Med en förläggare/redaktör i ryggen (alltså inte inopererad, utan mer som en stödfunktion) ges större möjligheter att bearbeta texten, eftersom jag tidigare själv anlitat och bekostat en duktig redaktör. Hos ett förlag finns dessutom möjligheter för visst PR-arbete. Tänk: ”Dryg skåning med monstruösa självtvivel skriver bok om en nedbruten man som söker sanningen” eller dylikt. Fett med sälj där.

Den första skillnaden mellan förlag och självpublicering hittills? Framförhållningen. Men det var å andra sidan ingen nyhet för mig. Förlag rättar in sig i produktions- och säljcykeln kring böcker på ett annat sätt än man gör som självpublicerad.  Och det är bra, för alla parter. Men – det är en prövning för min otåliga själ.

DET ÄR TIO MÅNADER TILL BOKEN KOMMER UT! (uttalas med gäll, skrikig röst)

När jag medverkade i grymma podden Skriv en bestseller – eller en annan bok pratade jag just om tidsaspekten. Att det finns en rutin, en årsplanering, att anpassa sig till. Du kan, t.ex., inte mejla eller ringa till återförsäljarna när som helst på året och förvänta dig att de sitter med inköp just där och då.

Nå, åter till huvudfrågan. Vad kommer förlagssteget att innebära för mig? Kanske ingenting alls.

En av fördelarna med ett litet förlag lär vara att man hamnar nära produkten. På ett stort förlag finns gigantiska maskinerier, informationsavdelningar, marknad, försäljning, feta krav på avkastning. Direktörer med cigarr och drink i näven. På små förlag, med tillhörande små resurser, är det fortfarande ett lagarbete. Visst vill man göra vinst – men ingen kommer att skjuta dig om du inte spräcker miljonvallen.

Som den pessimist jag är har jag bestämt mig för att vara försiktigt optimistisk. Ni som känner mig vet å andra sidan att denna lite blyga optimism brukar gå över i ren prestationsångest ganska snart.

Allt är med andra ord precis som det ska vara.

Världens mest osynliga författare

Ibland härskar man över världen, ibland blir man trampad på. Ibland är man färgstark och ibland genomskinlig. Ibland är man lovande, spännande och edgy, men oftast är man bara Världens mest osynliga författare.

Författarlivet erbjuder höga berg och djupa dalar. Det finns mängder att lärdomar att dra. En av dem: du är mer osynlig än du tror att du är!

Som författare är det lätt att dras med i en destruktiv spiral när man upptäcker hur svårt det är att nå ut med det man skriver. Både förlagspublicerade och självpublicerade författare lider naturligtvis av denna snurrighet: spiralen ner i självkänslans avgrund.

Jag tänker på ett ord.
Ordet är FÖRVÄNTNINGAR.

Att vara författare innebär att ha egna förväntningar på sin text (skit i alla andras!). Det kan vara förväntningar kring försäljning, kring recensioner, eller helt enkelt bara kring att synas någonstans där boken passar in. En signering här, en kultursida där, en bokblogg och en mässa i bästa fall.

Det svåra?
Att ha rimliga förväntningar.

Det är svårare att sälja sin bok än vad du tror, och då räknar jag ändå med att de flesta är tämligen pessimistiska redan från början.

Jag är ingen matematiker. Det ska gudarna veta. Men jag skulle ändå vilja beskriva det så här: ta all pessimism du kan uppbåda. Multiplicera den med fyra. Där någonstans borde du ligga i förväntningsnivå.

Ta också den arbetsinsats du tänkt lägga ner på din bok och multiplicera lika många gånger. Du är närmare resultatet.

(Ja, jag är verkligen en muntergök, men jag sov dåligt i natt så jag är ursäktad)

Allt varierar såklart en del beroende på om du ligger hos förlag eller ej. Och – dessutom – vilken genre du skriver inom. Om du faller utanför den kommersiella ramen? Well, don’t quit your day job.

Låt mig ta det bästa exempel jag vet: mig själv.

Med två självpublicerade böcker i ryggen, Tunneln i slutet av ljuset och Mördarens väg, har jag börjat skörda frukterna av mitt hårda arbete.

Och som jag skördar!

Min första bok togs, överraskande och mycket glädjande, av Månpocket. De såg något som stack ut från mängden, men det var naturligtvis en chansning från deras sida. Traditionella svenska spänningsläsare är inte jättesugna på att läsa böcker om livets RIKTIGA mörka sidor. Särskilt inte om de är skrivna av Random Obskyr Okänd Snubbe (ROOS).

Åter till skördandet.

I mars släpptes pocketutgåvan av Tunneln! Det går… sådär.
Boken ligger inte på topp 100 i pocketförsäljning hos Adlibris.

I mitten av april släppte jag Mördarens väg! Det går … sådär.
Boken ligger inte på topp 100 (pocket exkluderade) hos Adlibris.

Kontentan är alltså, ungefär, att det är jävligt svårt. Kontentan är också, att man inte ska bli helt knäckt av att det är trögjobbat. Åter hamnar vi på ordet förväntningar. Är jag överraskad av svårigheten att sälja mina böcker?

Svar: nej. Jag är självpublicerad, jag skriver obekvämt mörka böcker, jag har tappat bort mitt glamourfilter och jag har inte råd att satsa på PR-arbete. Kommer jag att lägga mig ner och dö – sluta skriva och ge upp? Skulle inte tro det (obs: för mig är skrivandet också en hantering av min ångest)!

Som självpublicerad är det PR-biten som är allra svårast. Det finns helt enkelt ingen som jobbar med att viska ditt namn i viktiga människors öron. Det är också just den biten (viskandet) som gör att jag funderar över att inte självpublicera nästa bok.

Känner ni igen er? Vädra gärna er självtvivel i kommentarsfältet – jag är med er.