Frågor och svar kring Psykologen

Det bästa sättet att möta läsarfrågor, synpunkter och annat är genom intervjuer. Men eftersom kvällstidningarna, månadsmagasinen och andra medier lyser med sin frånvaro passar jag på att på egen hand sammanfatta och svara på en del av de frågor jag mött. Se där, fördelen med att ha en egen kommunikationsplattform!

Psykologen släpptes i slutet av mars. Mottagandet har, hittills, varit fint med flera engagerade och positiva recensioner. Som sig bör har det även flutit upp lite negativa åsikter och en hel del frågor – både av kritisk och okritisk karaktär. Här har ni några av dem – och svaren!

Fråga: Hur kom du på idén till Psykologen?
Svar: Jag skrev en novellsamling, Liemannen, där jag på olika sätt berörde döden. Och en av de novellerna handlade om en psykolog som tyckte om att spela död. Jag tyckte att det var en lite kul grej att utgå ifrån.

Fråga: Du skriver mycket om psykisk ohälsa. Varför gör du det?
Svar: Det finns flera svar på den frågan. Ett svar är att jag själv vet vad det innebär att vara drabbad av psykisk ohälsa. Jag vet också hur svårt många har att prata om det. För egen del har skrivandet varit nästan viktigast av allt. Att skriva om psykisk ohälsa medverkar också till att bryta stigman kring det, och det behövs.

Men det är inte så att jag känner att jag måste lägga in ett element av psykisk ohälsa i mina böcker. Det kommer av sig självt. Och det är definitivt inget jag ryggar undan från. Sedan jobbar jag också, i mitt ”vanliga” liv, på en organisation som arbetar med psykisk hälsa och ohälsa. Det är frågor som berör och engagerar mig väldigt mycket.

Fråga: ”Varför är Psykologen klassificerad som spänningsroman, jag ifrågasätter hur pass spännande den är.”
Svar: Jag håller med att det inte är helt tydligt vad Psykologen borde benämnas som för genre. Men att genrebestämma är oftast något man vill göra; för att fånga upp potentiella läsare. Och när det gäller Psykologen så finns det ändå ett ”spänningsmoment” i botten av berättelsen. Ett försvinnande. Däremot är det, absolut, inte någon pulshöjande spänning, någon mastodontspänning, någon explosiv spänning med mördarjakt, pistoler och skräckiga karaktärer.

Spänning kan vara väldigt mycket, för väldigt många. Och jag vill gärna vidga begreppet ”spänning” från att vara förutsägbar polis- detektiv- eller mördarspänning. Däremot funderar jag, om det blir aktuellt med pocketutgåva, att faktiskt ta bort klassificeringen från omslaget. För jag har insett att det är en del läsare som stör sig på det.

Fråga: Titeln, var kommer den ifrån? Psykologen är ju inte huvudkaraktär i boken?
Svar: Grunden till boken är en novell, som handlar om en psykolog. Det som hände var att jag i den novellen också hittade en annan historia, en som handlar om Henry. Men där psykologen spelar en väldigt viktig roll i hans utveckling. Visst är det inte psykologen som är huvudperson i berättelsen, men utan psykologen skulle Henry inte komma till vissa insikter, eller drivas i vissa riktningar. Och: jag har hört att man ska ha tydliga titlar. Ett ord. Så jag lät det vara kvar.

Fråga: Hur pass nära dig själv ligger Henry, huvudkaraktären?
Svar: Ganska nära, på flera sätt. Långt ifrån, på andra sätt. Henry är en fundersam man, som oroar sig mycket över saker och ting. Han känner sig ofta ensam, även när han omges av människor. Han har nära till jobbångesten och depressionen. Och alla de sakerna känner jag väl igen. Men sedan är det väldigt mycket som är ren och skär fiktion. Herre gud, på vissa sätt är han ju rätt hopplös. Men jag gillar honom. Mycket.

Fråga: Varför skriver du alltid om terapi?
Svar: Det har bara blivit så! Jag inser att jag har minst en scen med terapi i alla mina tre böcker. Jag antar att det kan bli så när du skriver om människor som på ett eller annat sätt lever med psykisk ohälsa. Och hey, psykologer är spännande. De får gärna medverka i mina böcker!

Fråga: ”Dina två böcker är hårdare, mörkare och mer febriga. Psykologen är mer nedtonad och finstämd. Har det varit ett medvetet val att göra så?”
Svar: Kanske. Min första bok var så otroligt speciell att skriva. Jag skrev den som i ett virrvarr av mörker och ångest. Då blev den som den blev. Andra boken handlade mer om ondska. Då blir det också lätt väldigt mörkt och jävligt. Men så fort jag började skriva om Henry, i denna boken, så kände jag att det behövde vara lite mer stillsamt. Även nästa manus som jag skrivit, Hissen, är mer stillsamt än de två första, kan jag väl erkänna. Däremot lär jag hitta tillbaka till det där kantiga och mörka vad det lider.

Mina böcker köper ni såklart där böcker köps vanligtvis. Adlibris och Bokus, exempelvis. Men också hos Akademibokhandeln.

Nya inköp på spänningsfronten

Det är inte så ofta jag skriver om böcker här, längre. Men det borde jag göra. Just nu finns det mycket jag vill läsa på spänningsfronten.

Några av mina senaste inköp är utländska. Och alla är skrivna av manliga författare, vilket gör mig lite bekymrad.

David Peace har släppt sin nya bok, Patient X. De flesta som läst min blogg tidigare vet att Peace är min favoritförfattare. Jag har börjat läsa, men återkommer med fullständigt omdöme lite senare. Språket är, som alltid, otroligt bra. Handlingen, däremot, något oklar i nuläget.

Richard Price (som Harry Brandt) bok The Whites utkom för första gången 2015. Nu har jag lagt vantarna på den och hoppas hinna läsa inom kort. Boken ska vara en polisroman som utspelar sig i New York. Förväntansfull!

Andy Weir (The Martian) och hans Artemis står också näst på tur. Boken ligger överst i min läshög bredvid sängen – även om det ofta inte innebär att det blir nästa bok till läsning. Även om jag hört att The Martian var bättre så tycker jag att Artemis låter spännande! Och okej, det är sci-fi, men det finns ju ett spänningsmoment i berättelsen!

Undrar ni vilka svenska böcker som står på tur? Well, jag har ett antal i läshögen. Anna Tells Fyra dagar i Kabul, Helena Kubicek Boyes Innan snön faller och Anna Bågstams Ögonvittnet är tre av dem!

 

Släppdag för Psykologen

Psykologen föddes som en novell på tjugo sidor. Men jag gillade storyn, gillade karaktärerna, och kände mig tvungen att skriva en bok. Nu är den här.

Att utgå från en novell och bygga ut den till en hel bok är inte helt lätt. Förvisso finns karaktärerna redan där, antingen i handlingen eller i författarens hjärna, men för att verkligen kunna skapa en berättelse som håller måste du tänka utanför boxen.

Psykologen-OmslagSom tur är, tänker jag gärna utanför boxen i mitt skrivande.

Det var något visst med karaktärerna i min novell som jag verkligen gillade. Den osäkre Henry. Den manipulativa Johanna. Och deras samspel. När jag väl knäckt koden för att skapa en roman av novellen gick det förhållandevis smärtfritt.

Ändå har väntan varit lång. Och upplevts längre än vad den gjorde för mina två tidigare böcker. Kanske är det för att Psykologen är den första boken jag faktiskt inte självpublicerar. Det har varit ett förlag inblandat, vilket ställt annorlunda krav på mig. Gjort mig mer till en åskådare, på sätt och vis. Och då upplever jag tiden som långsammare.

Så nu när Psykologen släpps, vad är att vänta? Jag hoppas naturligtvis att någon läser den, att någon recenserar den, att någon tycker om den. Men jag förväntar mig ingenting. Däremot känner jag en stor lättnad. Och viss nervositet.

Köp boken i fysisk bokhandel, eller varför inte hos Adlibris eller Bokus. Jag skulle bli väldigt glad.

Boken finns i verkligheten

En stor del av författandet handlar om att sitta och skriva i evighetslånga, rätt så tråkiga, manusdokument. Det är sällan man känner att man skapar något fysiskt. Därför är ögonblicken viktiga. Ögonblick som när man för första gången håller i sin bok, till exempel.

Psykologen är min tredje bok, men jag tror aldrig att jag kommer vänja mig vid känslan. Att det faktiskt blev en bok. Tvärtom gissar jag att det kommer att kännas starkare för varje gång jag lyckas få ut en bok; eftersom jag vet hur mycket jobb som ligger bakom.

Ja, så här ser då den riktiga boken ut.

Nu ser jag fram emot att se boken i hyllorna! Min magkänsla kring Psykologen är bra. Men man vet förstås aldrig hur den tas emot.

Köp gärna mina böcker. Till exempel hos Adlibris.

Psykologen blir ljudbok

I slutet av mars släpps Psykologen som inbunden bok. Men det är inte slut där; i början av maj kommer ljudboken!

Psykologen blir min andra ljudbok. Det är Word Audio som tar sig an berättelsen, med Magdi Saleh som inläsare/uppläsare. Tunneln i slutet av ljuset (inläst av Mattias Linderoth) blev också till ljudbok och jag minns hur knepigt det kändes att lyssna på min egen bok med någon annans röst.

Kanske är jag mer van nu. Det ska, hur som helst, bli otroligt kul.

I övrigt är det fullt upp på alla fronter. Kluvet. Jag väntar ivrigt på att Psykologen ska släppas, men vid sidan av det har jag inte mindre än tre manus som i princip är färdiga,

Ja, tre manus. Och alla väntar på sin framtid.

Att ha tre färdiga manus är inte enkelt.  Trots att det är ett lyxproblem. För hur resonerar jag – skickar jag dem allihop till förlag, eller ”håller jag” på två av dem? Skickar jag bara till det förlag som ger ut Psykologen – eller flera?

Är risken att förlagen tröttnar på mig om de ser för mycket av mina texter, kanske refuserar alla tre? Eller är det tvärtom en styrka – ett tecken på att jag är en produktiv författare?

Fan vet.

Till dilemmat ovan bör tilläggas att det även finns agenturer att uppvakta för den som har ambitionen att översättas och ges ut utomlands. Och det har ju jag. Men hur många agenturer ska kontaktas, hur många ska få läsa? OCH VARFÖR KONTAKTAR DE INTE MIG SÅ SLIPPER JAG FUNDERA?

Ni förstår kanske vilket minikaos min hjärna kämpar med. Varje dag tänker och tycker jag olika. Men i slutändan blir det säkert bra!

 

 

Förhandsbeställ Psykologen redan nu

Det drar ihop sig, men långsamt. Det närmar sig, men saktfärdigt. Väntan på en bok är den värsta delen av att vara författare.

Två månader till släpp. Den 23 mars smäller det. Jag känner igen otåligheten som kommit krypande. Rastlösheten. Det var likadant med de två första böckerna.

Det tar sån jävla tid, allt.

Men, ett positivt tecken som kan lindra min längtan. Det går faktiskt att förhandsbeställa Psykologen redan nu, hos Adlibris. Rätt coolt; beställ nu – få leverans på släppdagen!

Förhandsbeställ boken här!

Att lyckas som författare – 5 lärdomar och tips på vägen

Allt började med en mardröm. Jag hade ångest och skrev på ett manus om nätterna. På jobbet dagdrömde jag om ett nytt liv; närde visioner om succéförsäljning, utlandslanseringar, ekonomisk trygghet och att lyckas som Författare™.

Det skulle inte bli lätt, det förstod jag. Jag var beredd på att vägen skulle vara full av gropar.

Våren 2016 självpublicerade jag Tunneln i slutet av ljuset. Ett år senare fortsatte jag med Mördarens väg, en spegling av debuten. Ungefär samtidigt gav Månpocket ut en pocketutgåva av Tunneln och allt var frid och fröjd; succén ett faktum.

Eller?

Vad är egentligen succé? Succé är att lyckas skriva färdigt en bok eller att någon över huvud taget läser den. Succé är också när man som självpublicerad blir upplockad av Månpocket.

Men lika många, eller fler, aspekter av mitt författarskap har inte blivit succé.

Mina böcker är inga kioskvältare. Och här krävs genast ett förtydligande: jag vill inte skriva en kioskvältare, jag vill skriva något som ger mig ekonomisk frihet att skriva mer.

Jag har (knappt) tjänat några pengar på det jag skrivit. Agenturerna har motat iväg mig, jag har blivit refuserad fler gånger än jag minns. Jag har förvisso signerat böcker i en bokhandel en gång, men då var det efter tjat och det var bara mina kompisar som dök upp för att handla.

Så. Jag tänkte dela med mig av fem lärdomar. Misstag jag begått sedan jag började skriva.


  1. Att skicka in manus för tidigt

Jag vet inte hur många ”färdiga” versioner jag hade av Tunneln i slutet av ljuset. Jag skickade nämligen in manus så fort jag satt vad jag trodde var sista punkten. Inga språkgranskningar, inga lektörer, ingenting. Och jag blev såklart refuserad. Läst, förvisso, men refuserad. I ett par fall fick jag bra refuseringar, i några fall endast standardmejl. Tack och hej, vi vill inte ha dig. Du är tråkig och ointressant. 

Det är varken konstigt eller ovanligt att skicka in för tidigt. Herregud, utan stötvis entusiasm vore skrivandet 100% masochism istället för bara 75. Men en sak att tänka på är att du, genom att skicka in för tidigt, riskerar att trötta ut förlaget i förväg. De orkar inte läsa fyra olika versioner av det du skrivit. Även om det är jättebra, åtminstone enligt dig och dina snälla lektörer. Så: andas. Läs igen. Redigera. Läs igen. Andas.

  1. Att inte anlita korrekturläsare

När jag gav ut Tunneln och Mördarens väg blev jag dumsnål vid fel tillfälle. Det kostar rätt mycket cash att anlita redaktör, formgivare, tryckeri och distribution. Det är inte kul – och det svider för varje tusenlapp. Men jag snålade på fel saker.

Det mest påtagliga var att jag inte anlitade en extra korrekturläsare efter att redaktören gjort sitt arbete och jag gjort mitt. Jag litade på att jag själv skulle se alla språkliga fel – jag menar jag har ju arbetat som journalist och skribent i femton år! Jag kvävs av skratt (nu). Naturligtvis var det en idiotisk tanke. Sådana kan leda till recensioner som denna:

Poängen är alltså: de flesta av oss är inte professionella språkgranskare och redaktörer. Då kan det vara väl värt pengarna att faktiskt betala någon för att gå igenom det du skrivit en extra vända.

  1. Att inte behärska Facebookannonsering

Inget förlag sköter min annonsering. Men i ren desperation har jag annonserat på Facebook i hopp om att sälja en massa böcker. Host host. Nä, jag har inte sålt en massa böcker, men däremot sponsrat Facebook med rätt mycket pengar.

Lärdom: (Nästan) inte en jäkel kommer att köpa din bok via en Facebookannons om du är A/ okänd eller B/ inte tillräckligt duktig på att paketera erbjudandet och optimera annonser. Dessutom är det lätt hänt att man glömmer avaktivera en annons och därmed tvingas betala, låt säga, fem tusen spänn extra. Eller sju.

Facebook kan funka grymt för att sälja en bok. Men läs på. Eller fråga någon som jobbar med annonsering i sociala medier, till exempel en sambo. Var inte för stolt. Att sälja är en konst.

  1. Att bara mejla, inte ringa

Som självpublicerad (och framför allt som debutant) är det ingen som vet vem du är. Det är inte heller någon som bryr sig. Kanske är du skitduktig? Eller hur.

Allra, allra minst bryr sig traditionella medier – åtminstone om du inte har något unikt att komma med – eller är känd, åtminstone från ett matlagningsprogram. Jag, som hatar att prata i telefon, inriktade mig på att mejla. Men det vet ju i princip alla; att få mejl när man redan har en full inbox är kanske det värsta som finns i hela världen. Att få samtal från någon som skrivit en bok, som vill sälja in den, är bara det näst värsta.

  1. Att inte vara glad eller stolt

Varje såld bok är en kamp. Jag är varken Läckberg, Lapidus eller Kallentoft och det är inte du heller. Detta faktum innebär att det är lite, lite, svårare att sälja böcker. Men ändå: du har skrivit en bok! En bok! Per definition betyder det att du är rätt grym.

Som okänd, eller som självpublicerad, kommer ingenting gratis. Inte ens etablerade författare kan ”räkna med” försäljning. Så poängen är: njut medan det går. Var glad när någon köper din bok! Var glad när någon säger att den var bra! Var glad bara av att se din bok i bokhandeln. För det är oerhört lätt att glömma bort det där med glädjen. Och hur kul är det? Bara att lyckas skriva en bok är något att vara stolt över; det spelar ingen roll om den säljer eller inte. Den är din. Och den försvinner aldrig.

Så, börja eller fortsätt skriva. Någon gång kanske vi båda tjatat in oss på samma signering någonstans. Då ses vi.

Om ni blivit nyfikna på mina böcker hittar ni dem exempelvis hos Adlibris.