Hur når jag ut med min bok – en diskussion!

Vad krävs för att nå ut med sin bok? Hur får man boken att sälja? Den döda zonen pratar PR med Marthina Elmqvist, som är aktuell med boken Läs Mig!

Marthina = Marthina Elmqvist, publicist i kulturbranschen som älskar att ta hand om kreativa människors drömmar. Aktuell med en egen bok, Läs mig! (Calidris förlag) som tar Sveriges författare vid handen och i örat vad gäller PR och marknadsföring.


Martin = Martin Falkman, driver bloggen Den döda zonen och debuterade i våras med den självpublicerade psykologiska thrillern Tunneln i slutet av ljuset, som under våren 2017 utkommer på Månpocket. Är i skrivande stund färdig med sin andra roman, Mördarens väg.

Martin:
tunneln_framsidaMarthina, jag har självpublicerat en bok. Den heter Tunneln i slutet av ljuset och är jättebra. Jag pratar om den med alla jag träffar och har nått ut ganska bra i sociala medier. Ändå inser jag att jag inte nått ut speciellt brett. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hur jävla svårt ska det vara med PR egentligen?

Marthina:
Att jobba med en bok, alltså efter att den är publicerad, är som att springa ett maraton, eller gå en maratonmarsch om man så vill. Och det är ett asdrygt svar, det vet jag, men det är en mental bild att falla tillbaka på. När du säger att du inte nått ut speciellt brett – berätta – vad tänker du på då? Vad och var hade du önskat att du synts?

Martin:
Det stora dilemmat – och jag kan tänka mig att det är gigantiskt för oss som självpublicerar – är att få medieutrymme. INGEN JÄVEL SKRIVER OM BOKEN! Och med jävel menar jag tidningsmedia. Jag har försökt med lite utskick, men det är som att stångas med en vägg. Vad finns det för knep? Låt mig gissa! Du behandlar kanske just detta i din bok?

Marthina:
las-mig-en-kreativ-pr-handbokHa, ja! Bland annat behandlar jag detta i boken – men först och främst måste jag påpeka att det mediala utrymmet har krympt drastiskt.

Vi känner till krisen i tidningsbranschen, tex, men också att det skett en koncentration av medialt ägande. Kombinationen med att utgivningstakten och publiceringen av böcker däremot har ökat resulterar i att väldigt många slåss om ett väldigt litet utrymme.

Så man behöver ha tålamod, tur och tålamod. Men, så klart finns det “knep”. En bra grundregel är “från lokal till global”. Börja jobba med dina lokala anknytningspunkter; där du bor, där du kommer i från, där din bok utspelar sig och låt det växa. Men som en motfråga – varför känner du att just tidningsmedial uppmärksamhet skulle vara viktigt för dig?

Martin:
Jag tänker så här: tidningsmedia är ju en traditionell kanal, åtminstone jämfört med sociala medier och internet. Min tanke är att “många bäckar små” gör att fler hör talas om min bok och tänker att “OJ den där måste jag köpa! Och han är från Helsingborg! Vad kul!”.

Men jag förstår ju verkligen det här med trängre utrymme. Och; är man inte ett etablerat namn eller ligger på ett stort förlag är det rätt hög tröskel. Kulturredaktörer orkar knappast ögna informationen om allt självpublicerat; de lär inte hinna med chockvågen av böcker från de “stora” förlagen. Måste man vara extrovert, känd eller fullständigt orädd inför att bli nobbad för att lyckas nå ut?

Marthina:

Foto: Emma Ingolf

Foto: Emma Ingolf

Du tänker helt rätt; “många bäckar små” och att titeln syns och framför allt upprepas om och om igen gör att personer nästa gång de ska köpa en bok går på igenkänningen. Men för att ge ett perspektiv, jag har vid något tillfälle slängt ur mig att man ska se det som en succé om man får fem recensioner i pressen och tio bloggrecensioner eller boktips. Det är en höftad siffra men bygger ändå på vad som är rimligt att förvänta sig, eftersom förutsättningarna utrymme/utgivning ser ut som de gör.

Det är ju bra att få en mix också; något magasin, någon dagstidning, en branschtidnings spalt, en författarintervju i en lokaltidning, kanske en radiointervju och som grädde på moset en tv-soffa. Och ovanpå det tre stycken välskrivna bloggrecensioner hos Bokhora, Dagens bok och Den döda zonen, ett inspirerande boktips från Bokboxen och sex instagrambilder som alla tipsar om boken i fina miljöer.

Kronan på verket är ett strålande citat från BTJ, en perfekt mening att använda som ”blurb” på en pocketutgåva. Hoppla, det här skulle ju belysa vilka rimliga förväntningar man ska ha, och så sitter jag här och målar upp ett drömscenario. Samtidigt som du kanske just nu har lust att slänga datorn i väggen och utbrista: 15 usla små resultat av ett utskick om 50 böcker, är hon berusad eller!?

Och nej, jag menar att man inte MÅSTE vara känd, extrovert och ha en hud gjord av pansar för att lyckas nå ut. Det är dock ett helsikes nötande och tjatande. Sen hjälper det att ha bra vänner på rätt ställen, så några av de där “work” bör ha ett “net” framför sig.

Om vi lämnar “gammelmedia” ett slag – hur har du upplevt den digitala uppmärksamheten sen du släppte boken? Har du haft nytta av att själv vara bloggare?

Martin:

Foto: Marcus Lundstedt

Foto: Marcus Lundstedt

Ja. Networking, du nämnde det precis. Det är klart att det är en fördel; jag både bloggar och har ett brett nätverk i “branschen”. Det betyder åtminstone att fler branschmänniskor noterar min bok. Jag har inte heller chockbombat bloggarna på nåt sätt, jag vet ju själv som bloggare ungefär var smärtgränsen når.

Men ändå – det är skitsvårt! Jag har insett att jag inte har tid; och det är där jag saknar ett förlag. Men i princip bara där. Hur resonerar du själv, nu när du släpper din bok?

Marthina:
Det där med tiden är faktiskt en viktig faktor, det tar tid och man har inte tid – speciellt inte om man ska jobba med annat eller hinna skriva fler böcker. Därför har jag bestämt mig för att dela upp det jobb jag ska göra. De kommande fyra månaderna har alla aktiviteter kopplade till boken planerade och boken går ut till en utvald lista med så kallade “influensers” (jävla töntigt ord, men jaja) som jag hoppas kommer gilla den och sprida.

Men jag får väl återkomma i frågan, när det gått lite tid och boken varit ute en stund… Ska vi vara peppiga nu och prata om vad som varit roligast med att släppa bok?

Martin:
Ja! Det roligaste är när någon läser den. Och det låter sådär töntigt, kanske, men det är sant. För jag undrar ändå, vem vill läsa min bok? Och sen: Hey! Någon vill läsa den! HALLELUJA! Det lustiga är att jag inte alls haft någon prestationsångest. Och då är jag ändå rätt ångestfylld som människa.

Vad är du mest nervös kring? Är du nervös kring nåt?

Marthina:
Jag är inte alls nervös för att få kritik för mina åsikter, eller att läsare inte kommer hålla med mig om mina analyser i boken.

Men jag är mer nervös för att kollegor i branschen ska läsa och bara “Vem tror hon att hon är?”. Och att någon inte ska förstå när jag skriver med glimten i ögat. Folk har ju lite ömma tår nu för tiden – det vill jag råda bot på genom att raljera en del. Jag nämner ju en del namn och drar ett par spetsiga exempel – men de är med de godaste intentioner. Tur att jag har skrivit ett kapitel om hur man krishanterar, nu när jag tänker efter…

Så, vad har du för 3 bra tips till den som gett ut en bok?

Martin:
För det första, kontakta bokbloggar som läser mycket i just din genre. Bloggarna är i många fall oerhört ambitiösa och duktiga på att recensera, men var beredd på att allt inte blir positivt.

För det andra, använd dina sociala nätverk. Om dina vänner tröttnar på att du gör reklam för din bok hela tiden – skapa en författarsida på Facebook och Instagram (gör det oavsett, förresten!) och bli lite mindre tjatig i din privata sfär… men sluta inte! Dina vänner måste tåla att du är entusiastisk över din bok.

För det tredje: våga fråga! Du måste våga fråga de lokala bokhandlarna och de lokala medierna. Oftast får du tystnad i svar, men ibland funkar det. Jag fick ett råd av Gabriella Ullberg Westin; hon sade “Ring! Mejla inte!”. Det är ett klockrent råd. Men jag har inte riktigt tagit mod till mig själv ännu…

Marthina:
Hörru, Martin! Jag skriver under på alla dina råd – de är klockrena. Se så, gå från ord till handling nu!

Köp Tunneln i slutet av ljuset hos Adlibris
Köp Läs mig! hos Adlibris (släpps 20/9)
Lär dig mer om självpublicering hos Type & Tell – just nu med specialerbjudande!

Recension: Shannon Kirk – The Method

Tänk dig en hjälplös gravid sextonårig flicka som kidnappas och utnyttjas. Glöm nu den tanken. Den döda zonen har läst Shannon Kirk’s The Method och fylls av både hopp och frustration. Vad händer när en kidnappare väljer fel offer?

The Method (originaltitel Method 15/33) ställer saker och ting på ända.

the-methodNär en gravid 16-årig flicka kidnappas tror förövaren att han hittat det perfekta offret. Hans problem: han vet inget om flickan han tagit. Han vet inte att hon är hyperintelligent. Att hennes minne är fotografiskt. Han vet inte heller att hon är närmast maniskt metodisk. Allra minst vet han vilket mörker hon bär på.

Redan när mannen överfaller henne och kastar in henne i en skåpbil bestämmer hon sig. Sakerna hon bestämmer sig för är två till antalet. Först och främst ska hennes ofödda barn överleva. Därefter ska hon hämnas. Men hon nöjer sig inte med vilken hämnd som helst.

Hon börjar planera, iaktta, spela ett spel. Vem är det som har kontrollen – och vem är egentligen ond?

Det börjar bra, som en kidnappningsberättelse med en twist. En psykopat kidnappar en psykopat, berättelsen både kittlar och känns hoppfull. Följer inte den mall som så mycket annan spänning följer. I grund och botten är det en fantastisk story. Men, det kommer ett men.

JAG VET PRECIS HUR DET KOMMER ATT SLUTA.

Trots en originell berättelse, trots ett maktförhållande som fascinerar, når Shannon Kirk inte hela vägen fram. En intelligent inledning förtjänar en story som håller hela vägen in i mål. Som läsare älskar jag att bli slagen i ansiktet, överraskad och andlös. Jag blir det i början – men inte i slutet.

Ändå: intressant läsning – och en ambition som lovar mer! Köp boken hos Adlibris.

Recension: Sarah Hilary – No other Darkness

Sarah Hilarys debut Someone Elses Skin (på svenska Någon annans skuld) fick bra recensioner när den utkom. Den döda zonen har läst uppföljaren, No Other Darkness; en välskriven deckare som börjar lovande men faller i dvala ungefär halvvägs.

Två unga pojkar hittas döda i en hemlig underjordisk bunker i ett radhuskvarter i London. Ingen har anmält dem saknade och den rättsmedicinska undersökningen säger att de varit döda i omkring fem år. För Marnie Rome och kollegorna vid Londonpolisen väntar ett svårlagt pussel. Varför är barnen inte anmälda saknade?

no-other-darknessDet visar sig snabbt att det finns fler liknande bunkrar i området – kvarlevor från Andra världskriget. Vad väntar när de bunkrarna öppnas – och vilka är de mystiska personer som setts i området tillsammans med en av grannpojkarna?

Ian Rankin möter Belinda Bauer – men inte lika bra. Sarah Hilary skriver gediget och välnyanserat inom den typiskt brittiska deckargenren. Berättelsen innehåller en störtflod av polistitlar (precis som det ska vara), massor av polisutredning (förhör, förhör, samtal, samtal) och därtill familjeintriger och hemligheter.

Visst låter det som fantastiska förutsättningar?

Kanske är det jag som är kräsen, kanske ligger sanningen i att jag läst oerhört många brittiska deckare. Ungefär halvvägs in i boken upplever jag att farten börjar avta. Finesserna uteblir, kvar finns en typiskt gedigen och halvspännande brittisk deckare. Det funkar, absolut, som förströelseläsning. Däremot kittlar det inte mina morbida sinnen.

Kontentan: No Other Darkness är bra, men mer än så är den inte. Blurbarna på framsidan säger ”Riveting!” och ”Mesmerising”, men jag är benägen att inte hålla med.

Intervju med Gabriella Ullberg Westin

”Mitt mål har alltid varit att bli läst av så många som möjligt. Det skulle visa sig att själva skrivandet var den ‘lättaste’ delen av processen”

Hon gav ut sin första roman, Ensamfjäril, på ett hybridförlag. Debuten gav eko och ett förlagskontrakt senare är Gabriella Ullberg Westin nu aktuell med sin andra roman. Springpojken finns ute i handeln just nu. Den döda zonen kollar läget. 

Hej Gabriella! Varför skriver du?
– Jag har alltid varit en skrivande person… ända sedan jag kunde hålla i en penna. När jag var liten var jag extremt blyg och pratade inte så mycket. Men när jag började skriva var det som om allt jag hade inom mig bara flödade ut på papperet.

Jag förstår. För egen del skrev jag också mycket i tidig ålder. Däremot kan jag inte beskyllas för att ha suttit kvar på lektionerna när de var över. Fick du någon bekräftelse i skrivandet på den tiden eller skrev du för dig själv?
– Ja, min svenskalärare sade till mig att jag borde bli författare! Det lät förstås helt ouppnåeligt. Men han sådde ett frö till min stora dröm – att ge ut en bok.

Gabriella Ullberg-WestinOch du skriver deckare. Hur kommer det sig, egentligen?
– Jag har alltid haft en förkärlek till spännande historier, eller känslan att som läsare få vara med och lösa en kriminalgåta. Jag har alltid älskat tanken på att skapa egna intriger, lämna ledtrådar, men också villospår…

Minns du när du på allvar fastnade för genren? Något säger mig att du läst en del deckare också?
– I låg- och mellanstadiet var jag en riktig hästtjej, så då läste jag mycket om hästar. Men jag minns definitivt det tillfälle då jag förälskade mig i deckargenren, så är det.

Berätta!
– Det var när jag var arton och läste första delen i Henning Mankells Wallanderserie. Mördare utan ansikte. Jag ville läsa boken så snabbt det bara gick men sörjde samtidigt tanken att den skulle ta slut. Mankell är fortfarande en förebild för mig, han skildrade både psykologi och polisarbete samtidigt som han vävde en samhällskritisk intrig. Helt förtrollande.

Vägarna till utgivning är många – och ibland långa. Några blir antagna av förlag redan första gången de skickar in manus, men den skaran är påfallande liten. Andra är kända från olika sammanhang och äger (oftast) talangen att skriva. Men de flesta av oss söker alternativa vägar när trösklarna till förlagen är för höga. En del självpublicerar, andra ger ut sina böcker på hybridförlag, där förlaget hjälper till med själva produktionen men det mesta av arbetet görs av författaren själv. Oavsett utgivningsform när många av oss som skriver samma dröm. Att bli antagen av ett förlag.

Gabriella vände sig först till de traditionella förlagen. Men inte förrän hon anlitat en extern lektör som gav kommentarer kring storyn.
– Men därefter skickade jag in till sex förlag och väntade refuseringarna. De kom, såklart. Ett efter ett med standardforumleringar. Men så kom det femte refuseringsbrevet, från ett av Sveriges största förlag. Och det var en positiv refusering, men de ställde sig tveksamma till de erotikscener som fanns i Ensamfjäril.

Okej. Vad hände då?
– Jag blev enormt peppad. Men att välja bort erotiken ur min story var inget alternativ. Det var nämligen en medveten strategi. Vi har som bekant många fantastiska deckarförfattare i Sverige och jag behövde något för att göra min story unik. Dessutom hade jag själv saknat blandning av krim och erotik.

Till slut hamnade Gabriellas roman hos hybridförlaget Hoi. Och det var inte ett helt självklart val att ge ut boken via dem.
– Jag var skeptisk med tanke på mitt heltidsjobb och min familj. Men viljan att nå ut med storyn var stor, och min man stötte mig till 100%. Idag är jag glad att jag debuterade via Hoi. Jag fick professionell hjälp med produktionen och fick samtidigt lära mig oerhört mycket om bokproduktion och att vara författare.

Gabriella Ullberg-WestinJag vet att du jobbat hårt för att nå ut…
– Mitt mål har alltid varit att bli läst av så många som möjligt. Det skulle visa sig att själva skrivandet var den ”lättaste” delen av processen.

Hur menar du då?
– Jag läste någonstans att en genomsnittlig debutant säljer 800 böcker och jag antog att det skulle krävas en bra bit däröver för att bli intressant för de stora förlagen. PR är en oerhört viktig del av marknadsföringsmixen. Jag hade något unikt i genren i och med att jag hade mer erotik än ”vanliga” deckare, vilket skapade ett intresse när jag kontaktade media.

Men inte bara media, eller hur?
– Nej, det stämmer. Jag hade hört en del författare som inte sagt ett ord om sin bok förrän de skulle bli utgivna. Men jag var så inställd på att den skulle bli det, så jag berättade för i princip alla jag träffade.

– Resultatet var att många följde mig i sociala medier, och på den vägen var det. När boken gick att bevaka på Adlibris blev intresset så stort att de bestämde sig för att göra en rätt stor beställning. När boken släpptes låg den fyra på deras totala försäljningslista. Det gav mig en väldigt bra pitch när jag ringde media.

Nätbokhandeln är en bra väg att gå. Men den fysiska bokhandeln är svårare, särskilt när man självpublicerar eller går via hybridförlag. Hur upplevde du den biten?
– Det var tuffare. Ensamfjäril såldes inte in till någon bokhandelskedja. Det gjorde att jag saknade en försäljningskanal och ett skyltfönster. Men envisheten fick kliva in… jag började kontakta de lokala handlarna och ringde i genomsnitt fem samtal för att få till en enda signering.

– Väl där gav jag allt för att visa att jag både kunde prata för och sälja min bok. Och på så vis öppnades dörren för fler handlare. Men förutsättningen var att jag fick ta med egna böcker.

Mmm, det där med att köpa böcker av sig själv…
– … köpa dem, packa dem i bilen, köra runt. Omständigt, men ibland kan det vara enda sättet att nå de där siffrorna jag drömde om. Från lanseringen i oktober fram till jul signerade jag cirka 2500 inbundna böcker. Det var ett tufft arbete men ändå kul att träffa så många läsare! Och jag lärde mig mycket under de där signeringarna.

springpojkenVad har du själv för råd till de som drömmer om att bli författare?
– Att envishet kan ta dig längre än du tror. Och att uthållighet är en väldigt viktig egenskap. Var beredd på att det tar längre tid än du tror. Det kräver också hårt arbete oavsett om du kommer ut på ett förlag eller som egenutgivare. Jag skulle också gärna föra vidare ett tips som jag fick av Marie Jungstedt och hade kört fast i min berättelse.

– Hon sa att jag inte skulle fundera så mycket på hur storyn ska börja och sluta. Utan istället utgå från en stark minnesbild och skriva utifrån den.

Du skriver erotiska kriminalromaner. Hur resonerar du kring balansen mellan spänning och erotik?
– Kriminalhistorien och spänningen är viktigast, det är där tyngpunkten ligger. Erotiken ser jag som en krydda och den får inte ta överhanden. Utmaningen är att hitta en balans där tempot inte påverkas negativt av sexscener för då blir spänningen lidande.

Vad är en spännande roman för dig?
– För mig är en bra spänningsroman när det sker oväntade händelser som kastar omkull mina föreställningar om mordgåtan eller karaktärerna.

– Kriminalromaner kan vara bra på olika sätt – antingen för att de är tekniskt sett välskrivna, där varje scen börjar och slutar spännande och driver storyn framåt, eller för att karaktärerna engagerar mig och jag bara måste får reda på hur det går för dem.

Din senaste bok, Springpojken, är en berättelse om längtan, svek och att söka sin identitet. Men det är också en hel del om utanförskap, att känna sig utanför samhället. Vad kan du berätta om hur du kom på tanken till Springpojken, och vad du själv tänker kring bokens ämnen?
– När det blev dags att skriva Springpojken ville jag att läsarna skulle få veta mer om Johan Rokkas bakgrund. Det inte så många vet är att han har ett förflutet i den kriminella gråzonen, trots att han är polis

– Jag är intresserad av hur det förflutna och uppväxten påverkar oss att bli dem vi är och när jag snubblade över en artikel om s k Springpojkar så bestämde jag mig för att fördjupa mig i ämnet. Jag intervjuade poliser, f d kriminella, gängledare och gängmedlemmar, psykiater som arbetar med unga kriminella och kriminalvårdare – allt för att få en helhetsbild på fenomenet.

– En polis som jag pratade med berättade en historia om en ung kriminell kille han följt från att killen var tretton år tills han som sextonåring sköts ihjäl av en jämnårig i en uppgörelse. Historien berörde mig enormt och jag kunde inte släppa tanken på hur tragiskt hans öde var. Det inspirerade mig till den unge och vilsne huvudkaraktären Eddie i Springpojken.

Hur ser det ut framåt, vad håller du på med nu – när kommer nästa bok?
– Just nu är jag i planeringsfasen av uppföljaren till Springpojken, del tre i ”Morden i Hudiksvall”. Jag gör nämligen en kort beskrivning av alla scener i boken innan den stora skrivprocessen sätter igång på allvar. Men, jag har inte kunnat hålla mig från att skriva lite på råmanuset nu i sommar. Tanken är att uppföljaren ska komma ut nästa år.

Författarfoton: Jacob Nordström

Köp Springpojken hos Adlibris!

Besök Gabriellas hemsida!

Därför älskar vi monster

”Men det är ju monster! Hur kan du skriva om något så hemskt?”
Där är den. Världens vanligaste fråga till en spänningsförfattare. Jag träffade skräckförfattaren Madeleine Bäck, aktuell med Vattnet drar, för att tillsammans med henne hitta svaret, en gång för alla.

martinmadeleine_FBVi träffas längs träbryggorna som löper längs Hornsbergs Strand i Stockholm. Ett hypermodernt och välputsat bostadsområde; nära till vatten, nära till innerstaden. Solen skiner när vi sätter oss ner för att prata. Folk badar och solar. Någon tar en selfie. Det ser ljust ut, men vi vet båda att det bara är en kuliss. Åtminstone tänker vi så. Tanken på att det finns ett mörker gömt mitt ibland oss, även i oss, lockar konstant upptäcker vi när vi pratar. Frågan är bara – varför?

Madeleine (MB): För mig handlar det mycket om tanken om en annan värld och allt vi gör för att gömma den. Gömma mörkret. Jag tycker det är så psykologiskt intressant just med det skådespelet, att tänka på att det bubblar seriemördartankar bakom yogainstruktörens väna leende, till exempel.

Martin (MF): Jag själv fascineras av lycka. Och med lycka menar jag skenbar lycka. För nästan inget är vad det verkar vara. Jag tycker om att betrakta par som ser lyckliga ut. Jag brukar tänka att de bråkar när de kommer hem, att tjejen vill strypa killen för att han är en idiot. Jag ser hela ordväxlingar framför mig. Ett uppdämt hat. Men att människor ändå mest bryr sig om fasaden, att den inte får rämna. Kalla mig cynisk och oromantisk. Sådan är jag.

tunneln_framsidaVi pratar en stund om våra böcker. De utspelar sig i helt olika miljöer. I min bok Tunneln i slutet av ljuset händer allt i en stad och ur en enda persons perspektiv. Madeleine skriver i Vattnet drar, första delen i en skräckfantasytrilogi, om landsbygden och skogen. Berättelsen tar form genom flera olika karaktärer. Men spelar det roll för grymheten – nej. Miljön är en kuliss att jobba med. Det är karaktärerna som är det riktigt intressanta. Som spänningsförfattare gäller det att, oavsett miljö, hitta till grymheten och mörkret inom de personer vi gestaltar. Vi märker att vi har några knep för att nå dit:

MB: Jag använder musik väldigt mycket. Jag har temamusik för alla karaktärer. Den grejen har varit det mest intressanta researchmomentet i boken. Och svåraste.

MF: Hur menar du då?

MB: Det finns några yngre karaktärer i boken som lyssnar på black metal. När jag började skriva hatade jag black metal. Jag är synthare i grund och botten så där fanns en avgrund att överbrygga. Men jag insåg att jag behövde lära mig, om inte älska, så förstå det. Först frågade jag frågade folk om musiken och kulturen. Jag fick lite spontana tips, men det funkade inte alls. Jag hatade fortfarande. Så hittade jag två personer som kunde förklara bättre och det hjälpte. Men det avgörande var att jag åkte på Metalfestival i Gävle med en kompis som gillar metal. Vi lyssnade på Watain, och där i publiken trillade poletten ner. Nu kunde jag vara inte bara i musiken utan i kulturen kring den. Känna hur personerna är. Tänka som dem. Hur bar du dig åt för att hitta grymheten i din bok?

MF: Genom att sitta i mörker och skriva! Men även jag använder musik. När jag ska skriva något riktigt bra och tätt och jag måste hitta en sinnesstämning. Då kan musik framkalla det.

MB: Vadå för musik?

MF: Skinny Puppy, Nine Inch Nails. Industriell aggression. Varvat med melankolisk gubbrock om olycklig kärlek och om att köra bil mitt i natten. Mörker och musik, ensamhet. De delarna behöver jag för de riktigt täta passagerna i boken. Det framkallar den där speciella känslan, kontrollerad melankoli, det man kallar för ”zonen” inom sportvärlden.

Även om både jag och Madeleine skriver otäckheter, så är det en viss skiljelinje i det vi gör. Min bok är en thriller, förankrad i verkligheten. Madeleine skriver skräck. Här rör vi oss utanför det som kan förklaras av vetenskapen. Varifrån kommer ett sådant intresse?

vattnet-drarMB: Min fascination för övernaturlig fiktion alltid funnits där. Jag levde på skräckhistorier när jag växte upp. Och det har följt med hela vägen upp i vuxen ålder. Jag hade en lucka mellan tjugo och trettio drygt, där jag inte läste skräck alls. Men så tyckte jag att genren ryckte upp sig igen. Nu händer så mycket spännande. Inte minst inom den svenska skräcken. Författare som Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Frida Andersson Johansson, Anders Fager, Johannes Pinter, Markus Sköld, Johan Theorin och så klart John Ajvide Lindqvist. Och många nya osignade som jag vet kommer rocka den här genren inom kort.

MF: Vilken skräcktyp är du?

MB: Jag har alltid varit en sucker för vampyrer. Kan inte hjälpa det. Annars tycker jag om den mest krypande skräcken, där man bygger upp ett mörker som bara växer. Du då?

MF: Jag läser ärligt talat inte så mycket skräck. Men jag älskar det krypande. Det som bara finns i texten, ondska, smuts och mörker.

MB: Vad är din favoritondska då?

MF: Fiktiv ondska! Seriemördare. Death by human, kan man säga. Människor gör väldigt många saker av helt oförklarliga anledningar. Det kan vara i stundens hetta, en ingivelse. Men det kan förstås också vara oerhört kalkylerat och planerat. Den typen av ondska är fruktansvärt obehaglig, men den finns överallt.

Vi skrattar en stund åt det här. Åt det märkliga i att faktiskt gilla att bli rädd och jaga efter kickarna i skönlitteratur och popkultur. Samtidigt är det detta som fascinerar med skräck i bokform eller i film, känslan av att kunna välja själv när du vill bli skiträdd för något. Att ha kontrollen.

MB: Ja. Det är härligt. Spänningsfiktion är som att åka karusell. Man vet att man sitter säkert. Det vore inte så kul att åka berg-och-dalbana utan att vara fastspänd. Då kan man dö.

FAKTA:

Madeleine_B-ckMadeleine Bäck, skräckförfattare

Aktuell med: Vattnet drar, första delen i en skräcktrilogi som Madeleine själv kallar Bruksskräck. Uppföljaren Jorden Vaknar kommer i januari. Författarfoto: Camilla Lindqvist.

 

 

 


_MG_6062Martin Falkman, thrillerförfattare.

Aktuell med: Tunneln i slutet av ljuset, som självpublicerades via Type & Tell. Den fristående speglingen Mannen i tunneln är nyss färdigskriven och inskickad till en handfull förlag. Författarfoto: Marcus Lundstedt.

En dag i en författardebutants liv

”Jo Nesbö, John Grisham, fucking Robert Ludlum, jag hatar Ludlum. Helvete. Jag drabbas av tunnelseende, försöker ändå att se mig omkring.”

Skåne, sommaren 2016. Detta är en berättelse om att debutera som författare. Fast kanske främst en berättelse om vilken effekt det har på en överaktiv hjärna.

Solen skiner när jag vaknar men är försvunnen efter frukosten. Sommaren är lynnig i år, inte ens i Skåne skiner solen på beställning. Jag är trött, har sovit dåligt. Tänkt på min bok, som vanligt, haft svårt att somna. Därefter: mardrömmar om rymdvarelser som äter upp mig (de kommer i stora silverfärgade skepp, de är elaka, de har en glupande aptit på människokött!).

Idag ska jag hem till Helsingborg, staden jag bodde i under de flesta av mina 25 första år. Sundets Pärla, världens vackraste stad – på sommaren. Blåsig som ett helvete resten av året. Jag längtar, fumlar med växellådan i bilen när jag kör från Ängelholm, där jag under några dagar hälsar på min mamma.

Trafiken är ovanligt tät på E6:an söderut; turister, vägarbeten, människor i rörelse. När jag blåser förbi Hasslarp och reflexmässigt vrider huvudet åt höger ser jag det gamla nedlagda sockerbruket och tänker att det ser deprimerande men vackert ut. Industriellt. Apokalyptiskt.

Blicken riktas åter framåt, på vägen, men mina tankar är någon annan stans. Jag är redan i bokhandeln, letar efter min bok. Hittar den. Pratar med personalen, är charmig, fantastisk och presenterar mig själv på ett ödmjukt sätt.
– Det vore naturligtvis fantastiskt kul att komma hit och signera lite. Men bara om ni tycker att det är en bra idé. Javisst, jag har fått jättebra recensioner av de som läst, säger jag. Ständigt leende och självsäker. Inga hackande ord, inga flämtande andetag.

tunneln_framsidaFemton minuter senare har jag parkerat vid Stortorget och ser anrika Killbergs bokhandel framför mig (nåväl, först tittar jag på Magnus Stenbock-statyn, Kärnan och Rådhuset, eftersom jag älskar att befinna mig på Stortorget).

En parkeringsvakt går sömnigt förbi bredvid mig, verkar fullt upptagen med att fågelskåda. Jag vill skrika att ”Jag har betalat! Titta!” men håller tyst. Nervositeten har gjort sitt intåg. Det är säkert ett år sedan jag var här senast, tänker jag, medan jag kliver in över tröskeln. Väljer rätt ingång (vänster, till höger ligger pappershandeln).

Två meter senare skriker jag för mig själv. ”Var fan är min bok?” Paniken griper tag i mig. Jag andas häftigt, skannar av hyllorna alldeles för snabbt. Ser inget, ser fan ingenting. Allra minst min bok. Pulsen, i öronen, den brusar. Jag är en misslyckad sopa. Ingen vill ha mig, jag kan inte skriva.

När jag desperat rundar en hylla på måfå ser jag ordet SPÄNNING. Mina ögon är snabba, snabbare än min hjärna, men fastnar till slut på något jag känner igen. Det är min bok.

Hela lokalen släcks ner, blir kolsvart. En strålkastare riktas mot mig och en trumpetfanfar ljuder genom lokalen. Jag sjunger, nej skriker, Halleluja! Nu ska jag vara cool. Jag är författare, eller, jag har gett ut en bok. Men när en kvinna ur personalen plötsligt kommer fram och frågar mig om jag behöver hjälp är coolheten bortblåst.
”Öh, nä, alltså. Öh, jag ville bara se om ni hade min bok här”, säger jag, eller åtminstone tror jag att det är vad jag säger.

Kvinnan som står framför mig verkar inte förstå ett ord. Hennes ögon är frågetecken, hennes fötter redan på väg åt ett annat håll.
”Mmm, okej?” Hon är inte imponerad, utbrister inte att ”Wow! Är det du som skrivit den boken? Fy fan vad bra du är!” utan vänder sig bara om, går vidare. Tänker att det är mycket löst patrask som kommer in i affären nuförtiden.

Jag fumlar med något, känner mig skamsen men glad över att boken finns där. I en tät inre Öresundsdimma fumlar jag vidare till pocketnyheterna där jag hittar Therese Bohmans Den andra kvinnan. Jag plockar ner den, rör mig mot kassadisken. Snubblar framåt; Bohmans bok i en hand – min egen bok (medhavd, om någon vill ha den?) i den andra.

Vid kassan lägger jag Bohmans bok på disken. Jag ser fram emot att läsa den. Min egen håller jag i handen. Kassörskan tittar på mig. Tittar därefter på boken i min hand. Höjer blicken, tittar på mig igen. Färgen stiger på mina kinder. Att jag alltid rodnar när någon tittar på mig. Jag måste säga något bra.
”Ja, alltså. Jag hade med mig denna boken. Det är min, alltså, det är jag som skrivit den”, hasplar jag ur mig. Det var inte det jag ville säga.
”Aha, jag förstår. Det är inte så vanligt att kunderna har med sig böcker in i affären”, säger kvinnan som står i kassan.

Jag ger mig själv en mental snyting eftersom jag misslyckas med att säga något charmerande och säljande. Tar böckerna, småspringer ut ur affären för att få frisk luft. Sundsluften, den bästa luften i världen. Vatten, tång och avgaser.

_MG_6165Nästa anhalt är Stadsbiblioteket. Jag älskar bibliotek, därför känner jag mig varm i kroppen när jag går in. Men värmen försvinner direkt; jag måste hitta min bok.

Hylla efter hylla, jag inser att jag letar på fel ställe. Min bok är inte lyrik. Min bok är inte konsthistoria. Jag hittar spänningshyllan. Jo Nesbö, John Grisham, fucking Robert Ludlum, jag hatar Ludlum. Helvete. Jag drabbas av tunnelseende, försöker ändå att se mig omkring.

En ung bibliotekarie ställer tillbaka böcker i hyllorna. Jag hoppas att hon frågar mig något, men det gör hon inte. Jag tänker fråga henne något istället, men hon vänder ryggen till och jag vågar inte störa henne. Vill inte tränga mig på. Jag är en oviktig författare. Jag är inte ens en författare,  varför skulle de veta vilken min bok är (kanske för att jag mejlat dem två gånger och bett dem köpa in den!!!).

Ur dimman frigör sig en dator. Äntligen någon jag kan prata med. Oket på mina axlar lättar när jag skriver in Tunneln i slutet av ljuset och får svar direkt. Biblioteket har köpt in tre ex. Alla är utlånade. Det går en rysning genom min kropp och jag känner för en stund att jag inte är värdelös. Sedan börjar jag undra över vilka som lånat boken, tänker att de kommer bli besvikna när de läser den.

Längre bort står en annan bibliotekarie – äldre än den första – och jag vill fråga om de brukar ha författarkvällar. Jag borde presentera mig själv, verka intressant. Få henne att säga till sina kollegor att ”Den där killen, oj oj, honom måste vi bjuda in när vi har författarkväll nästa gång.” Tyvärr kommer en gammal dam i vägen, står liksom bredvid mig och tittar mot samma bibliotekarie. Vem är jag att förneka en gammal dam hjälp i hyllnavigeringen? Jag lämnar biblioteket.

Sista anhalt Väla Centrum och Akademibokhandeln. Jag är mentalt utpumpad, trött och suddig i sinnet. Men jag måste.

Väla Centrum är helt ombyggt mot när jag var yngre. Jag hittar inte, går vilse i affärslabyrinterna bland familjer med mjukglass i händerna och H&M-påsar hängande på barnvagnarna. Jag känner mig som ett jagat villebråd, inträngd i ett hörn. Till slut hittar jag ändå bokhandeln och går in. Skannar hyllorna, hittar inte min bok. Skit. Det står kunder (jävla kunder!) i kö vid kassorna, så jag vågar inte gå fram och prata med personalen.

Tio minuter senare är kön försvunnen och jag cirklar mitt byte som en hungrig gepard, men långsammare. Ska jag? Ska jag inte? Jag ska. Jag måste.

Jag kliver fram till en av kvinnorna i kassan och hälsar på överdrivet grov skånska för att det ska framgå att jag är en lokal förmåga. Det hjälper inte; kvinnan är uppenbarligen inte från Helsingborg. Jag lägger fram mitt ärende ändå. Får ett trevligt standardsvar, som om jag är en av alla aspirerande författare som kommer in i butiken och stör personalen.
”Vi kan inte köpa in hur som helst och så. Men du kan ringa min kollega, hon är inte här idag, men ring gärna henne!”
Jag får ett nummer. Jag kommer förmodligen inte att ringa, för jag inser att det inte är någon mening. Hon pratar vidare. ”Vi brukar börja med att författaren kommer hit med egna böcker och signerar.”
Jag säger inget om att jag bor i Stockholm. Men jag tackar så vänligt jag bara kan och tänker att jag kanske ringer den där kvinnan ändå. Ska inte stänga några dörrar. Det är viktigt att synas. Det är viktigt att höras.

När jag kommer ut till bilen är jag mentalt utpumpad. Det ringer i mina öron och jag upplever en blandning av frustration och glädje. Vet inte vad jag ska känna. Jag är skitglad att min bok var utlånad på biblioteket, skitglad över att boken fanns i hyllan inne i stan. Samtidigt inser jag hur svårt det är att synas i mängden; särskilt som debutant. Ännu mer som självpublicerad debutant.

Ändå tänker jag: allting är grunden till något. I vår kommer min bok hos Månpocket. Då kommer den att synas överallt. Och kanske kommer jag att ha övat på en säljpitch till dess. Jag börjar vänja mig vid att vara besatt av min egen bok. Kanske hör det liksom till hela författargrejen, att alltid gå och undra. Eller? Upplys mig gärna!

Och just det: Köp min bok hos Adlibris eller Bokus! Tack!

Recension: Helena Dahlgren – 100 hemskaste

”Skräck är så mycket mer än vad man kan tro”, skriver Helena Dahlgren i förordet till 100 hemskaste. Visst är det sant, skräck är i högsta grad en personlig upplevelse. Kort och gott: olika saker skrämmer skiten ur olika människor. 100 hemskaste är en skräckguide att ta till sitt hjärta.

Rädsla kan vara en bild på en clown. Men rädsla kan också vara en mening som uttalas av en karaktär i en film. Det kan vara en blick, en skapad sinnesstämning. Skräck, och rädsla kan vara allt eller inget.

Själv är jag bland annat livrädd för höga höjder, ormar, sadistiska seriemördare och människor som står i skuggan och betraktar mig.

Det tål att diskuteras; varför vill vi bli skrämda? Är det för att mörkret är mindre otäckt om vi väljer det själva? Tilltalas vi av illusionen av kontroll – känner vi oss trygga när vi ser andra drabbas av onda (fiktiva) saker – blir vi säkrare på att ”det inte kan hända oss”?

100-hemskaste100 hemskaste är vad det låter som. Boken är hundra skräckupplevelser och hundra inbjudningar till Helena Dahlgrens rädsla. Presentationen av listan är både överskådlig och personlig och äger skickligheten i att även kunna agera uppslagsverk och inspirationskanal. Dahlgren faller alltså inte i den ack så jobbiga ”lyssna på mig, jag har rätt”-fällan, utan berättar engagerat och medryckande om sina upplevelser.

Texterna är skrivna med lätt och ledigt språk, insatt och fullt av berättarglädje. Men listan – och resonemangen kring de filmer, böcker och karaktärer som befolkar den – kan också användas både upplysande och inspirerande. Det gör mig, som mindre berest skräckdiggare, glad. Det bjuder in till utforskning.

Boken är, helt enkelt, ett smörgåsbord av mörker, rädsla och ångest. Och det är omöjligt att inte gilla det.

Köp boken hos Adlibris eller Bokus.

Läs mitt och Helena Dahlgrens oerhört långa samtal om våra respektive bokdebuter!