Mördarens väg till redaktör

Mörker, tystnad och full aktivitet. Men skrivarlivet rullar vidare; nu väntar redigering och publicering av nästa bok: Mördarens väg.

Det har varit tyst på bloggfronten den sista tiden. Semester är en anledning – fullt upp på skrivfronten och på jobbet en annan.

lr_mo%cc%88rdarens-va%cc%88gI veckan skickade jag iväg det som ska bli min andra roman, Mördarens väg, till min redaktör Annika. Nu väntar någon eller några veckors ovisshet innan manuset kommer åter. Kanske fullt av rödmarkeringar, kanske fullt av saker att förbättra.

Förhoppningsvis fullt av saker att förbättra.

Känslan är annorlunda jämfört med när jag skrev Tunneln i slutet av ljuset. Jag har märkt av en ökad stilistisk säkerhet. Det kommer säkert från att jag har befunnit mig i huvudet på samma karaktärer under de senaste åren. Fokus har legat på andra aspekter av berättelsen; jag har gjort mer research, slitit mer med huvudkaraktären. Fäktats mot dialogerna.

Tunneln var en berg-och-dalbana känslomässigt. Jag hade stora problem med nattsömnen under processen. Mördaren har varit mer stabilt arbete. Helger, resor, kvällar, hotell. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att skrivprocessen saknat de dramatiska svängarna, de sömnlösa nätterna och den krypande ångesten.

Den nya boken kommer ut i april månad. Men innan dess, i mars, kommer Månpockets utgåva av Tunneln i slutet av ljuset. Klart är att det blir en spännande vår!

Köp Liemannen – tre korta berättelser om döden

En iskall psykopat, en skruvad psykolog och en helt vanlig mördare. Vad har de tre gemensamt? Jo, de är samtliga huvudkaraktärer i min novellsamling Liemannen.

Liemannen. Omslag: Kristina Bergkvist.

Liemannen. Omslag: Kristina Bergkvist.

Det började för ett par år sedan; jag skrev noveller för glatta livet. Tio stycken fick jag ihop innan jag lade dem i malpåse.

Det senaste året har jag tänkt allt mer på att paketera novellerna och ge ut dem i två eller tre enheter för nedladdning. Därför har jag nu gjort slag i saken via Type & Tell – Liemannen är ett paket med mina tre favoritnoveller. Deras titlar är Psykologen, Underhuggaren och Den tredje mannen.

Jag har ägnat de senaste månaderna åt att småputsa, lägga ut på provläsning och planera. Nu ska det bli spännande att se hur novellerna tas emot. Noveller har, av hävd, svårt att armbåga sig fram i bokdjungeln. Därför ser jag Liemannen som ett projekt.

Hjälp till att göra det till ett lyckat projekt!

Köp Liemannen hos Adlibris eller på Bokus!

Recension: Mattias Edvardsson – En nästan sann historia

Hälften kriminalroman, hälften uppväxtskildring: Mattias Edvardssons En nästan sann historia är en sådan där bok du mår bra av att läsa. Det är en bok för dig som gillar böcker, en bok för dig som gillar spännande intriger och en … äh, vad fan. Det är en bok som passar de flesta!

Vad handlar det om? Mord, studentliv, förfall, självtvivel, lögner och relationskriser. Och. Inte minst: EN JAKT PÅ SANNINGEN!

en-nastan-sann-historiaVad är det? En nästan sann historia har liknats vid Donna Tartt’s Den hemliga historien. Personligen har jag inte den blekaste aning eftersom jag inte läst Tartt. Edvardssons bok är en lömsk och stundtals skönt hal berättelse om olika livsöden. Samtidigt är det en medryckande berättelse om ett mordfall.

Storyn utgår från en skrivkurs i Lund och ett mord på en känd författare. Det har gått tolv år sedan mordet när bokens huvudperson börjar återbesöka skeendena för att skriva en bok. Han tar kontakt med sina kurskompisar – inte minst den kompis som dömdes för mordet. Hur gick det egentligen till – och finns det egentligen regler för hur man ska skriva en bok?

Är det bra då? Boken var ganska uppsnackad i förlagsvärlden innan den släpptes. Det brukar kunna vara så nuförtiden, när ett förlag försöker lyfta försäljningen av en titel. Luttrad som jag är brukar jag förhålla mig skeptisk eftersom jag hatar när känslan av besvikelse sköljer över mig.

Men En nästan sann historia håller. Och den håller hela vägen. Eftersom jag själv studerat i Lund skapar det dessutom lite extra nyfikenhet – och både miljöer, karaktärer och story känns rakt igenom gedigna. Boken andas studieångest, hemligheter och existentiella dilemman och Edvardsson är skarp i sin berättelse. Det är en bok du borde läsa. Nej, det är en bok du kommer att läsa.

Köp boken hos Adlibris.

Jag presenterar Liemannen

Min hjärna cirkulerar mest kring text och skrivande i dessa dagar. Jag drömmer text både på dagtid, kvällstid och nätter (på morgnarna är jag inte vaken). I dagarna välkomnar jag nästa skrivprojekt till nätbokhandeln: Liemannen – tre korta berättelser om döden.

Liemannen. Omslag: Kristina Bergkvist.

Liemannen. Omslag: Kristina Bergkvist.

Liemannen är ett projekt jag haft igång ganska länge. För ett par år sedan samlade jag ihop ett gäng (tio) korta noveller på temat döden. Novellerna har levt med mig sedan dess; ibland har jag filat lite. Ibland inte.

Det senaste halvåret har jag börjat kolla status mer aktivt. Lagt ut en del noveller på läsning, tagit in synpunkter. Justerat och redigerat.

Det jag bestämt mig för att göra är alltså att ge ut tre av mina kortnoveller under namnet Liemannen. Jag gör detta främst som en kul grej; för att pejla intresset kring e-noveller och utvärdera om det är något jag ska satsa mer på framöver. Jag gillar verkligen noveller själv, även om jag inte läser speciellt många. Det borde bli ändring på det området.

Temat för novellsamlingen är döden. Liemannen är ständigt närvarande men kan ta många former. Den kan komma i form av våld, men också i form av kärlek, svek och njutning. Omslaget till Liemannen är förresten skapat av den grymma Kristina Bergkvist. Boken kommer att finnas för köp och nedladdning i nätbokhandeln inom några dagar! Håll utkik!

Jag ger ut Liemannen via Type & Tell, precis som jag gjorde med min debutroman Tunneln i slutet av ljuset.

Därför älskar jag Harry Kvist

I en tid när stora delar av den svenska spänningslitteraturen likriktas finns det undantag som sprider ljus i mörkret. Martin Holmén, vars antihjälte Harry Kvist kämpar mot moral, fördomar och korrumperade idioter i 30-talets Stockholm, har blivit ett av de största glädjeämnena i en annars oroväckande slätstruken genre.

Dilemmat är både förståeligt och tråkigt: mallad spänning säljer. Läsare vill känna igen sig, kunna förutspå läsupplevelser utan att bli besvikna. Det finns en framgångsmall, något för förlag och författare att kopiera – och möjligen ibland göra försiktiga, avsteg ifrån.

Men så här ligger det till:

9789100144944I Sverige är vi bortskämda med att ha en lång rad skickliga författare som vet att skriva en lagom spännande och tillräckligt kommersiell berättelse. Inte för mycket mörker, inte för mycket våld, inte för mycket sex. Det är bra – och det är dåligt.

Det är bra, eftersom många människor läser. Det är bra, eftersom behovet uppenbarligen finns. Det är bra, eftersom spänningslitteratur i nästan alla former är underbar.

Det är också dåligt. Men varför?

Det är dåligt eftersom förlagen allt mer sällan vågar satsa på det som inte passar in i mallen. Förlagen ”vet vad läsarna vill ha” och det är det som gäller. Men det blir också en självuppfyllande profetia; om den största andelen av all utgiven spänningslitteratur i princip är likadan så blir det normbildande. Det blir, helt enkelt, vad läsarna sakta men säkert formas att tycka om.

Utrymmet för det som inte passar in i mallarna krymper och det är delvis därför jag älskar Harry Kvist. Harry Kvist är både en godhjärtad människa och ett fullständigt as. Han drivs av instinkt och gör det som känns rätt för honom. Även om det är åt helvete fel ibland.

nere-for-rakningMartin Holméns böcker om Kvist är mer än en flirt med den klassiska noirgenren. Här hittar vi en mestadels homosexuell och oerhört våldsbenägen karaktär som kämpar med det faktum att han inte har kontakt med sin dotter.

Kvist är en typ av karaktär som inte återfinns i speciellt många svenska spänningsromaner. En utdöende eller utrotningshotad art. Men varför är det så? Är det för att förlagen inte längre vågar sticka ut hakan – eller är det för att läsarna faktiskt föredrar att läsa om mer skonsamt och förutsägbart missanpassade individer i litteraturen?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag blir glad varje gång jag läser något som sticker ut. Fler förlag borde satsa på berättelser som slår läsaren på käften, men jag är tveksam till att det kommer att ske. Rädslan för att inte lyckas med försäljningen är för stor. Sådan är vår spänningsutgivning idag. Cash is king, punkt slut.

Hur når jag ut med min bok – en diskussion!

Vad krävs för att nå ut med sin bok? Hur får man boken att sälja? Den döda zonen pratar PR med Marthina Elmqvist, som är aktuell med boken Läs Mig!

Marthina = Marthina Elmqvist, publicist i kulturbranschen som älskar att ta hand om kreativa människors drömmar. Aktuell med en egen bok, Läs mig! (Calidris förlag) som tar Sveriges författare vid handen och i örat vad gäller PR och marknadsföring.


Martin = Martin Falkman, driver bloggen Den döda zonen och debuterade i våras med den självpublicerade psykologiska thrillern Tunneln i slutet av ljuset, som under våren 2017 utkommer på Månpocket. Är i skrivande stund färdig med sin andra roman, Mördarens väg.

Martin:
tunneln_framsidaMarthina, jag har självpublicerat en bok. Den heter Tunneln i slutet av ljuset och är jättebra. Jag pratar om den med alla jag träffar och har nått ut ganska bra i sociala medier. Ändå inser jag att jag inte nått ut speciellt brett. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hur jävla svårt ska det vara med PR egentligen?

Marthina:
Att jobba med en bok, alltså efter att den är publicerad, är som att springa ett maraton, eller gå en maratonmarsch om man så vill. Och det är ett asdrygt svar, det vet jag, men det är en mental bild att falla tillbaka på. När du säger att du inte nått ut speciellt brett – berätta – vad tänker du på då? Vad och var hade du önskat att du synts?

Martin:
Det stora dilemmat – och jag kan tänka mig att det är gigantiskt för oss som självpublicerar – är att få medieutrymme. INGEN JÄVEL SKRIVER OM BOKEN! Och med jävel menar jag tidningsmedia. Jag har försökt med lite utskick, men det är som att stångas med en vägg. Vad finns det för knep? Låt mig gissa! Du behandlar kanske just detta i din bok?

Marthina:
las-mig-en-kreativ-pr-handbokHa, ja! Bland annat behandlar jag detta i boken – men först och främst måste jag påpeka att det mediala utrymmet har krympt drastiskt.

Vi känner till krisen i tidningsbranschen, tex, men också att det skett en koncentration av medialt ägande. Kombinationen med att utgivningstakten och publiceringen av böcker däremot har ökat resulterar i att väldigt många slåss om ett väldigt litet utrymme.

Så man behöver ha tålamod, tur och tålamod. Men, så klart finns det “knep”. En bra grundregel är “från lokal till global”. Börja jobba med dina lokala anknytningspunkter; där du bor, där du kommer i från, där din bok utspelar sig och låt det växa. Men som en motfråga – varför känner du att just tidningsmedial uppmärksamhet skulle vara viktigt för dig?

Martin:
Jag tänker så här: tidningsmedia är ju en traditionell kanal, åtminstone jämfört med sociala medier och internet. Min tanke är att “många bäckar små” gör att fler hör talas om min bok och tänker att “OJ den där måste jag köpa! Och han är från Helsingborg! Vad kul!”.

Men jag förstår ju verkligen det här med trängre utrymme. Och; är man inte ett etablerat namn eller ligger på ett stort förlag är det rätt hög tröskel. Kulturredaktörer orkar knappast ögna informationen om allt självpublicerat; de lär inte hinna med chockvågen av böcker från de “stora” förlagen. Måste man vara extrovert, känd eller fullständigt orädd inför att bli nobbad för att lyckas nå ut?

Marthina:

Foto: Emma Ingolf

Foto: Emma Ingolf

Du tänker helt rätt; “många bäckar små” och att titeln syns och framför allt upprepas om och om igen gör att personer nästa gång de ska köpa en bok går på igenkänningen. Men för att ge ett perspektiv, jag har vid något tillfälle slängt ur mig att man ska se det som en succé om man får fem recensioner i pressen och tio bloggrecensioner eller boktips. Det är en höftad siffra men bygger ändå på vad som är rimligt att förvänta sig, eftersom förutsättningarna utrymme/utgivning ser ut som de gör.

Det är ju bra att få en mix också; något magasin, någon dagstidning, en branschtidnings spalt, en författarintervju i en lokaltidning, kanske en radiointervju och som grädde på moset en tv-soffa. Och ovanpå det tre stycken välskrivna bloggrecensioner hos Bokhora, Dagens bok och Den döda zonen, ett inspirerande boktips från Bokboxen och sex instagrambilder som alla tipsar om boken i fina miljöer.

Kronan på verket är ett strålande citat från BTJ, en perfekt mening att använda som ”blurb” på en pocketutgåva. Hoppla, det här skulle ju belysa vilka rimliga förväntningar man ska ha, och så sitter jag här och målar upp ett drömscenario. Samtidigt som du kanske just nu har lust att slänga datorn i väggen och utbrista: 15 usla små resultat av ett utskick om 50 böcker, är hon berusad eller!?

Och nej, jag menar att man inte MÅSTE vara känd, extrovert och ha en hud gjord av pansar för att lyckas nå ut. Det är dock ett helsikes nötande och tjatande. Sen hjälper det att ha bra vänner på rätt ställen, så några av de där “work” bör ha ett “net” framför sig.

Om vi lämnar “gammelmedia” ett slag – hur har du upplevt den digitala uppmärksamheten sen du släppte boken? Har du haft nytta av att själv vara bloggare?

Martin:

Foto: Marcus Lundstedt

Foto: Marcus Lundstedt

Ja. Networking, du nämnde det precis. Det är klart att det är en fördel; jag både bloggar och har ett brett nätverk i “branschen”. Det betyder åtminstone att fler branschmänniskor noterar min bok. Jag har inte heller chockbombat bloggarna på nåt sätt, jag vet ju själv som bloggare ungefär var smärtgränsen når.

Men ändå – det är skitsvårt! Jag har insett att jag inte har tid; och det är där jag saknar ett förlag. Men i princip bara där. Hur resonerar du själv, nu när du släpper din bok?

Marthina:
Det där med tiden är faktiskt en viktig faktor, det tar tid och man har inte tid – speciellt inte om man ska jobba med annat eller hinna skriva fler böcker. Därför har jag bestämt mig för att dela upp det jobb jag ska göra. De kommande fyra månaderna har alla aktiviteter kopplade till boken planerade och boken går ut till en utvald lista med så kallade “influensers” (jävla töntigt ord, men jaja) som jag hoppas kommer gilla den och sprida.

Men jag får väl återkomma i frågan, när det gått lite tid och boken varit ute en stund… Ska vi vara peppiga nu och prata om vad som varit roligast med att släppa bok?

Martin:
Ja! Det roligaste är när någon läser den. Och det låter sådär töntigt, kanske, men det är sant. För jag undrar ändå, vem vill läsa min bok? Och sen: Hey! Någon vill läsa den! HALLELUJA! Det lustiga är att jag inte alls haft någon prestationsångest. Och då är jag ändå rätt ångestfylld som människa.

Vad är du mest nervös kring? Är du nervös kring nåt?

Marthina:
Jag är inte alls nervös för att få kritik för mina åsikter, eller att läsare inte kommer hålla med mig om mina analyser i boken.

Men jag är mer nervös för att kollegor i branschen ska läsa och bara “Vem tror hon att hon är?”. Och att någon inte ska förstå när jag skriver med glimten i ögat. Folk har ju lite ömma tår nu för tiden – det vill jag råda bot på genom att raljera en del. Jag nämner ju en del namn och drar ett par spetsiga exempel – men de är med de godaste intentioner. Tur att jag har skrivit ett kapitel om hur man krishanterar, nu när jag tänker efter…

Så, vad har du för 3 bra tips till den som gett ut en bok?

Martin:
För det första, kontakta bokbloggar som läser mycket i just din genre. Bloggarna är i många fall oerhört ambitiösa och duktiga på att recensera, men var beredd på att allt inte blir positivt.

För det andra, använd dina sociala nätverk. Om dina vänner tröttnar på att du gör reklam för din bok hela tiden – skapa en författarsida på Facebook och Instagram (gör det oavsett, förresten!) och bli lite mindre tjatig i din privata sfär… men sluta inte! Dina vänner måste tåla att du är entusiastisk över din bok.

För det tredje: våga fråga! Du måste våga fråga de lokala bokhandlarna och de lokala medierna. Oftast får du tystnad i svar, men ibland funkar det. Jag fick ett råd av Gabriella Ullberg Westin; hon sade “Ring! Mejla inte!”. Det är ett klockrent råd. Men jag har inte riktigt tagit mod till mig själv ännu…

Marthina:
Hörru, Martin! Jag skriver under på alla dina råd – de är klockrena. Se så, gå från ord till handling nu!

Köp Tunneln i slutet av ljuset hos Adlibris
Köp Läs mig! hos Adlibris (släpps 20/9)
Lär dig mer om självpublicering hos Type & Tell – just nu med specialerbjudande!

Recension: Shannon Kirk – The Method

Tänk dig en hjälplös gravid sextonårig flicka som kidnappas och utnyttjas. Glöm nu den tanken. Den döda zonen har läst Shannon Kirk’s The Method och fylls av både hopp och frustration. Vad händer när en kidnappare väljer fel offer?

The Method (originaltitel Method 15/33) ställer saker och ting på ända.

the-methodNär en gravid 16-årig flicka kidnappas tror förövaren att han hittat det perfekta offret. Hans problem: han vet inget om flickan han tagit. Han vet inte att hon är hyperintelligent. Att hennes minne är fotografiskt. Han vet inte heller att hon är närmast maniskt metodisk. Allra minst vet han vilket mörker hon bär på.

Redan när mannen överfaller henne och kastar in henne i en skåpbil bestämmer hon sig. Sakerna hon bestämmer sig för är två till antalet. Först och främst ska hennes ofödda barn överleva. Därefter ska hon hämnas. Men hon nöjer sig inte med vilken hämnd som helst.

Hon börjar planera, iaktta, spela ett spel. Vem är det som har kontrollen – och vem är egentligen ond?

Det börjar bra, som en kidnappningsberättelse med en twist. En psykopat kidnappar en psykopat, berättelsen både kittlar och känns hoppfull. Följer inte den mall som så mycket annan spänning följer. I grund och botten är det en fantastisk story. Men, det kommer ett men.

JAG VET PRECIS HUR DET KOMMER ATT SLUTA.

Trots en originell berättelse, trots ett maktförhållande som fascinerar, når Shannon Kirk inte hela vägen fram. En intelligent inledning förtjänar en story som håller hela vägen in i mål. Som läsare älskar jag att bli slagen i ansiktet, överraskad och andlös. Jag blir det i början – men inte i slutet.

Ändå: intressant läsning – och en ambition som lovar mer! Köp boken hos Adlibris.