Världens mest osynliga författare

Ibland härskar man över världen, ibland blir man trampad på. Ibland är man färgstark och ibland genomskinlig. Ibland är man lovande, spännande och edgy, men oftast är man bara Världens mest osynliga författare.

Författarlivet erbjuder höga berg och djupa dalar. Det finns mängder att lärdomar att dra. En av dem: du är mer osynlig än du tror att du är!

Som författare är det lätt att dras med i en destruktiv spiral när man upptäcker hur svårt det är att nå ut med det man skriver. Både förlagspublicerade och självpublicerade författare lider naturligtvis av denna snurrighet: spiralen ner i självkänslans avgrund.

Jag tänker på ett ord.
Ordet är FÖRVÄNTNINGAR.

Att vara författare innebär att ha egna förväntningar på sin text (skit i alla andras!). Det kan vara förväntningar kring försäljning, kring recensioner, eller helt enkelt bara kring att synas någonstans där boken passar in. En signering här, en kultursida där, en bokblogg och en mässa i bästa fall.

Det svåra?
Att ha rimliga förväntningar.

Det är svårare att sälja sin bok än vad du tror, och då räknar jag ändå med att de flesta är tämligen pessimistiska redan från början.

Jag är ingen matematiker. Det ska gudarna veta. Men jag skulle ändå vilja beskriva det så här: ta all pessimism du kan uppbåda. Multiplicera den med fyra. Där någonstans borde du ligga i förväntningsnivå.

Ta också den arbetsinsats du tänkt lägga ner på din bok och multiplicera lika många gånger. Du är närmare resultatet.

(Ja, jag är verkligen en muntergök, men jag sov dåligt i natt så jag är ursäktad)

Allt varierar såklart en del beroende på om du ligger hos förlag eller ej. Och – dessutom – vilken genre du skriver inom. Om du faller utanför den kommersiella ramen? Well, don’t quit your day job.

Låt mig ta det bästa exempel jag vet: mig själv.

Med två självpublicerade böcker i ryggen, Tunneln i slutet av ljuset och Mördarens väg, har jag börjat skörda frukterna av mitt hårda arbete.

Och som jag skördar!

Min första bok togs, överraskande och mycket glädjande, av Månpocket. De såg något som stack ut från mängden, men det var naturligtvis en chansning från deras sida. Traditionella svenska spänningsläsare är inte jättesugna på att läsa böcker om livets RIKTIGA mörka sidor. Särskilt inte om de är skrivna av Random Obskyr Okänd Snubbe (ROOS).

Åter till skördandet.

I mars släpptes pocketutgåvan av Tunneln! Det går… sådär.
Boken ligger inte på topp 100 i pocketförsäljning hos Adlibris.

I mitten av april släppte jag Mördarens väg! Det går … sådär.
Boken ligger inte på topp 100 (pocket exkluderade) hos Adlibris.

Kontentan är alltså, ungefär, att det är jävligt svårt. Kontentan är också, att man inte ska bli helt knäckt av att det är trögjobbat. Åter hamnar vi på ordet förväntningar. Är jag överraskad av svårigheten att sälja mina böcker?

Svar: nej. Jag är självpublicerad, jag skriver obekvämt mörka böcker, jag har tappat bort mitt glamourfilter och jag har inte råd att satsa på PR-arbete. Kommer jag att lägga mig ner och dö – sluta skriva och ge upp? Skulle inte tro det (obs: för mig är skrivandet också en hantering av min ångest)!

Som självpublicerad är det PR-biten som är allra svårast. Det finns helt enkelt ingen som jobbar med att viska ditt namn i viktiga människors öron. Det är också just den biten (viskandet) som gör att jag funderar över att inte självpublicera nästa bok.

Känner ni igen er? Vädra gärna er självtvivel i kommentarsfältet – jag är med er.

Att vara tvåboksförälder

Så har det hänt; bok nummer två är släppt. Känslan inombords är … tomhet. Borde jag ha dåligt samvete över min egen brist på entusiasm?

Som tvåbarnsförälder kan jag intyga en sak: ja, man kan älska två barn lika mycket. Som tvåboksförälder är jag däremot mer osäker. Kan man älska bok två lika mycket som bok ett? Eller, snarare: kan JAG älska bok två lika mycket som bok ett?

Min första thriller, Tunneln i slutet av ljuset, skrevs under stora plågor. Det var sömnlösa nätter, det var ångest, det var fan och helvete och allt däromkring. När boken till slut kom ut gick jag vilse i någon slags euforisk dimma. Jag hade skrivit en jävla bok.

Min andra thriller, Mördarens väg, är oerhört tätt besläktad med Tunneln i slutet av ljuset. Det är nämligen en speglad berättelse av samma händelser. Men, där Tunneln bar ett starkt fokus på ångest och psykisk ohälsa, så är Mördarens väg en ren och skär beskrivning av psykopati och besatthet i sin högsta (eller lägsta) form.

Jag är, helt enkelt, inte lika nära huvudkaraktären. På gott och ont, naturligtvis – det har varit oerhört fascinerande att skriva om en psykopat, och inte minst att researcha och lära mig mer om den typen av personer.

Ändå: tomheten.

Boken släpps och jag känner mig tom.
Boken släpps och jag ser svårigheter där jag borde se möjligheter.
Jag tänker: vem orkar läsa om en psykopat? Vem kommer att bry sig om denna boken? Har jag lyckats i min framställning av huvudkaraktären? Borde jag inte ha skrivit en tjockare bok (den är 200 sidor)?

På den sista frågan vet jag svaret: nej. Jag är själv allergisk (överdrift) mot böcker som överstiger 350 sidor. Jag gillar att skriva korta, kärnfulla och förhoppningsvis täta berättelser. Men ändå, tvivlen finns där.

Så, kan man älska bok två lika mycket som bok ett? Vad tror ni? Och ni som skrivit två eller fler böcker, hur har ni känt under processens gång? Är det naturligt att ha dåligt samvete över bristen av entusiasm?

Och just det.

Köp boken hos Adlibris.
Köp boken hos Bokus.
Eller köp den på närmaste Akademibokhandel.

Multiläsningens gudfader – that’s me

Jag är inne i en hetsig bokköparperiod. Få saker gör mig så upprymd som att köpa nya böcker – och sedan spendera timmar med att fantisera om att läsa dem. Kanske samla dem på hög under några veckor, eller sortera in dem i bokhyllan med löften om snar läsning.

Ibland sker inte den snara läsningen, men böckerna står kvar i hyllan. Och en vacker dag börjar jag läsa dem.

Att läsa en bok i taget är inget för mig; jag masskonsumerar. Kanske är det ett missbrukarbeteende, kanske är det min svaghet. Ibland känner jag att jag påbörjat så många böcker att jag inte riktigt kan hantera det. Resultatet blir oöverskådliga högar av pågående läsning. Visst är det mysigt med böcker på golvet bredvid sängen, men när man varje morgon råkar kliva på en bok har det gått för långt.

”Att du inte läser ut en bok måste vara ett svaghetstecken hos boken”, kanske någon tänker. Men nej, jag kan ärligt talat säga att de flesta böcker jag påbörjar är bra. Vissa rentav riktigt bra. Men: jag är ständigt sugen på att börja läsa något nytt!

Naturligtvis måste jag åtgärda detta beteende på sikt. Jag VILL ju läsa ut böckerna, det är inget självändamål att samla halvlästa böcker. Alltså får jag jobba med att påbörja färre och avsluta fler. Hur svårt ska det vara?

Hur läser du? En i taget eller så många som möjligt? Var går gränsen?

 

Pocketutgåvan är här!

I maj förra året självpublicerade jag Tunneln i slutet av ljuset. Boken är en thriller som avhandlar ämnen som besatthet, psykisk ohälsa och sökandet efter livets mening. Nu släpps den hos Månpocket.

Först hade jag ingen tanke på att det kunde bli en bok. Jag skrev på nätterna för att stilla min ångest och distrahera paniken som kom i samband med sömnbristen. Efter ett par månader insåg jag att det fanns en berättelse bakom all ångest.

Så jag började att fila. Justera, fixa och trixa. Mejsla ut en berättelse, som utgick från mina egna tankar – och skruvades upp hundra varv.

Skrivandet skedde mestadels nattetid. Jag blev klar med ett första utkast ganska snabbt och skickade in till förlag. Det var naturligtvis för tidigt – men jag ångrar inte att jag skickade in. För trots refuseringarna fick jag många läsningar, och mycket bra input. Det fanns uppenbarligen något där.

Till slut hittade jag ett förlag, men förlaget gick i konkurs.

Därför blev det självpublicering. Min avsikt var att få ut boken, eftersom jag kände vemod över att något jag lagt ner så mycket tid på inte skulle nå läsarna. Jag fick ut boken – och jag hittade läsare. Jag fick bra kritik. Mestadels. Sedan hörde Månpocket av sig och meddelade att de ville göra pocket.

Hur overkligt det än kändes då, så är vi nu framme vid det faktum att boken finns att köpa i pocketformat. Jag hoppas såklart att många läser – och gillar. Tunneln i slutet av ljuset är annorlunda mot många andra svenska thrillerböcker. En del kommer att gilla det, andra kommer att tycka att språket är för hackigt, handlingen för mörk.

Men jag är nöjd. Och imorgon går nästa bok till tryck.

Köp pocketboken hos Adlibris eller hos Bokus. Eller i närmaste fysiska bokhandel!

En process som närmar sig sitt mål

Vilket helvete jag haft med redigering den senaste veckan. Min andra bok, Mördarens väg, ska gå till tryck i nästa vecka. Därför har jag haft en del tidspress.

Och massor att redigera.

Eftersom det är min andra bok bestämde jag mig ganska tidigt för att vara hårdare mot mig själv och verkligen söka upp de ”fel” jag gjorde i första boken. Det resulterade i betydligt fler redigeringstimmar, och mot slutet har det varit för jävla jobbigt. Åtminstone i kombination med det vanliga liv som jag också lever, med ett arbete som ska utföras alla vardagar och en familj att försöka umgås med.

Men nu. Nu har jag lagt sista touchen vid redigeringen. Det enda som återstår är en sista genomläsning och därefter tryck.

Mördarens väg utkommer i slutet av april. Håll ögonen öppna!

Tunneln på Bokrea och intervju i HD

Ingen kan undgå att notera årets Bokrea. Den smälls som vanligt upp lite i förtid på nätbokhandeln och i år är Tunneln i slutet av ljuset med.

Jag fastnar i rean varje år. Som kund, alltså. Köper onödiga böcker eller helt enkelt böcker jag fantiserat om att läsa under en längre tid.

Men i år är jag faktiskt delaktig i bokrean som författare. Tunneln i slutet av ljuset ingår nämligen exklusivt i Adlibris rea. Kul – och en bra chans att köpa boken till ett kanonpris! Återstår att se vad jag själv kommer att göra för inköp, men några lär det bli.

Under förra veckan kunde man läsa en intervju med mig i Helsingborgs Dagblad. Jag pratade om Tunneln, men också om hur jag började skriva, nämligen tack vare (eller på grund av) den ångest som gjorde att jag inte kunde sova om nätterna.

Tyvärr är artikeln ”låst”, men för den nyfikne kostar det ändå bara en krona att läsa intervjun här.

Trött på polisen

Att vara insnöad i en genre innebär bra saker och dåliga saker. En typiskt bra sak är att man lär sig uppskatta riktigt bra böcker inom genren. I mitt fall, kriminallitteratur. En typiskt dålig sak är att man tröttnar.

Ett exempel är den klassiskt brittiska deckargenren. En gedigen, omfångsrik och inte minst framgångsrik genre inom kriminallitteraturen. Och vad är allra mest signifikativt för de brittiska deckarna?

Utredningar.

Utredningar, utredningar, utredningar, förhör, förhör, dörrknackning och mer utredning. Bittra snutar, egensinniga utredare, käcka partners, bistra chefer och mördare som liksom bara väntar på att bli snärjda i rättvisans nät.

Dessutom: brittiska deckare är överfyllda med titlar; DC, DCI, DCS, och så vidare. Och när man, som jag, läser ett gediget antal brittiska deckare per år (och har så gjort i många år) blir det lätt lite … upprepningar. Kort och gott – polisen gör mig trött.

Så, hur åtgärda detta?

Enkelt. Byt genre, ta en paus. Börja läs något annat. Därför har jag för avsikt att snöa in på något annat. Varför inte klassiker? Eller – ännu bättre – varför inte deckarklassiker. Det låter som ett kul projekt att jämföra hur utredningar skildrades förr jämfört med nu.

Men var ska jag börja? Tipsa mig!