Livet utanför bubblan

Att vara författare är ofta att befinna sig utanför en bubbla och titta in på allt som pågår innanför väggarna. Det är inte bara tråkigt – det är perfekt bränsle för depression och annan psykisk ohälsa.

”Vad gör ni där inne?”, känner man ibland för att ropa. Men man behöver liksom aldrig fråga – de som (för tillfället) befinner sig innanför bubblans tunna vägg är noga med att visa upp vad som händer där inne. Och det är mycket. Det är nya kontrakt, det är möten, det är intervjuer, det är mässor och bilder på topplistor. Det är hyllningar och spännande projekt. Och det är fullt förståeligt att människor vill dela med sig av det som händer.

Det är härligt att se andras glädje när man själv är i balans, när man själv kanske befinner sig i bubblan. Det kan vara inspirerande, kraftgivande. Men när mörkret tuggar på en varje dag och allt man känner är frustration – då är det endast stressigt och deprimerande. Det är sorgligt, naturligtvis, för man vill själv inget hellre än att också ha något att glädjas åt.

De är mycket bättre än jag är. Jag är helt ointressant. Det finns ingen framtid för mig, jag får inte alls samma respons som de får. Jag är skitkass.

Tankarna är många (här är det dock värt att poängtera att även många författare innanför bubblan plågas av liknande saker och därför ständigt, t.ex. söker bekräftelse i sin framgång och attraktionskraft).

Bubblan, då. När kommer man in i den? Vem kan komma in?

Svaret: alla. Eller nästan alla. Men det är svårt; det kräver både talang och flyt. Du befinner dig i bubblan när du har ett förlagskontrakt – alternativt är ett intressant namn för bokförlag eller i branschen. En del är det. Många är det inte.

Allt som krävs för att hitta in är ett spännande koncept, ett grymt synopsis, ett manus som är fantastiskt. Och som fungerar för marknaden.

Att befinna sig utanför bubblan är en grogrund för många otrevliga saker: depression, ångest, avundsjuka, missunnsamhet. En känsla av utanförskap, av att vara osynlig och dålig.

Det är naturligtvis inte hela sanningen: massor av människor med grymma talanger för att skriva befinner sig utanför bubblan. De kanske bara råkar skriva ett manus som bedöms icke kommersiellt gångbart.

Bubblan rymmer bara ett antal författare samtidigt – och det antalet minskar hela tiden. Förlagen har det tufft, allt mer av innehållet blir likriktat för att möta läsarnas krav. Bokhandeln har det inte lättare. Böcker måste sälja, så enkelt är det.

Utanför bubblan måste du kämpa mot bitterheten, kämpa mot det dåliga självförtroendet – och fortsätta skriva och skicka in manus trots att allt man skickar in blir refuserat utan entusiasm.

Ingen tror på dig, knappt du själv. Så det är en segdragen och tuff kamp. Och samtidigt pågår livet innanför bubblans väggar. Och du sneglar in, matas med andra människors framgångar och entusiasm samtidigt som lusten och glädjen sipprar ur dig litegrann för varje dag som går.

Men du skriver. För du vet inget annat. Och vips, en dag, kanske du hamnar i bubblan du med. Och då vill du inget hellre än att visa upp att du hör hemma.

Psykologen i pocketutgåva – med ny genre

I början av april utkommer Psykologen i pocketutgåva. Det är den andra av mina tre böcker som ges ut som pocket; Tunneln i slutet av ljuset utkom som pocket 2017, men Mördarens väg dog anonymitetsdöden. När Psykologen nu släpps som pocket är det med ett par viktiga förändringar.

Det sägs att man ska lyssna på sina läsare (och sig själv). Därför sker en större förändring kring Psykologen.

Det stod klart rätt tidigt efter släppet att vi klassificerat (eller genrebestämt) boken lite snett. Jag har alltid sett mig själv främst som en spänningsförfattare. Därför var jag mån om att Psykologen skulle klassificeras som en Spänningsroman. Förlaget höll med. Men vi var inte skitsäkra.

De tidiga reaktionerna var blandade, men oftast med positiv underton. Många tyckte om berättelsen, men en hel del läsare lyfte också frågan kring genre och läsarförväntningar.

Boken innehåller förvisso en del spänning, men det är inte som spänningsroman den har sin styrka. Styrkan ligger istället i beskrivningen av Henry, huvudpersonen. Henry är en rätt så nedbruten man som inte hittar rätt i tillvaron. Så när hans mamma försvinner tappar han fotfästet.

En aspekt jag själv (och läsarna!) gillar med boken är familjeaspekten. Berättelsen handlar mycket om relationer, föräldraskap och tillit.

Att göra ett genrebyte är ett lätt val. När både läsare och jag själv landat i att boken inte är en spänningsroman, per definition, utan snarare en ”vanlig roman” – hoppas jag att den kommer attrahera rätt sorts läsare. Med detta menar jag läsare som inte främst söker en adrenalinpumpande spänningshistoria, utan snarare värdesätter levande karaktärer, relationsdriv och mänsklighet. Med en bra dos svärta.

Nu återstår bara att se hur det går.

Den andra förändringen jag syftar till i ingressen på denna artikel gäller omslaget. Det blir ett nytt sådant. Men det är i skrivande stund inte färdigt.

Bevaka (och köp) pocketboken här.

Att åka hiss

Jag kliver in i hissen för att åka upp till jobbet. En man med lycrakläder och sportcykel kliver in efter mig. Det blir lite tajt med utrymmet (hissen är liten). Just när dörrarna ska stängas kommer en tredje snubbe, han sticker in handen för att tvinga upp hissdörren. Det är viktigt att han kommer med. Han ägnar oss inte en blick.

Knappar är intryckta. Våning 3,4 och 5. Dörren stängs. Det gnisslar. Jag andas lite tungt. Funderar på om jag ska säga något. Kanske ”hej”.

Vi är tre vuxna män. I total tystnad stirrar vi rakt in i samma vägg. Ingenting annat än det dova brummandet från hissmotorn hörs i schaktet. Det är fan tajt med utrymme, alltså. Den stressade mannen med den långa armen ångrar definitivt att han klev på. Han ska bara till våning 3, men hey, trappor är jobbigt. Obehagskänslan lägrar min kropp.

Jag vill slita upp dörrarna och fly, men står stilla. Det gör de andra snubbarna också. Jag undrar vad de tänker. De ser sura ut. Jag tittar åt sidan, mot spegeln. Jag ser också jävligt sur ut.

Där står vi. Medan hissen långsamt färdas uppåt, våning för våning. Inte ett hej, inte ett hejdå, inte ett ”det här var ju lite pinigt”. Ingenting annat än tystnad.

***

Det är inte konstigt att jag skrivit ett manus som handlar om att åka hiss. För det är jäkligt weird. Särskilt när andra människor är inblandade.

Jo, just det.

Igår skickade jag in mitt manus Hissen till en handfull förlag. Nu får vi se vad de tycker. Boken handlar om Julia, som är sjukskriven på halvtid. På eftermiddagarna går hon i KBT-terapi i ett tjugovåningshus. I huset börjar hon åka hiss.

Dag efter dag åker hon i hissen. Den skänker henne någon slags inre frid. Till en början är det ingen som noterar henne, men det förändras. Sakta men säkert blir hon intresserad av tre människor som ibland delar hissen med henne. Intresset gränsar till besatthet. Samtidigt upptäcker hon att det finns en våning i huset dit ingen verkar få åka…

Att mata maskinen

Det finns en stress och press i att vara närvarande i sociala medier. Bombmattorna med bilder på människors lycka, framgång och perfektion kan i perioder bli svåra att hantera. För mig och för många andra, både författare och privatpersoner.

Sociala medier lämnar dåligt med utrymme för det som inte är fläckfritt. På grund av detta medverkar de sociala medierna i skapandet av idealbilder som få av oss kan leva upp till eller uppnå. Algoritmen belönar lycka, inte olycka. Framgång, inte tvivel. Maskinen (och vårt beteende) säger att det är det vi vill se och visa upp.

Men vi hanterar det olika bra, eftersom vi är olika som människor. En del rycker på axlarna och påverkas inte alls. Andra inspireras av härlighet. Men en del blir nedstämda eller ångestfyllda.

Ändå fortsätter vi att mata maskinen. Vi fortsätter att lägga upp bilder på ”perfekta” ögonblick och fortsätter att älska sönder alla andras perfekta ögonblick. Jag är inget undantag.

Som författare är det önskvärt att framstå som framgångsrik, attraktiv, skicklig och sympatisk. Allt på en och samma gång. Som författare behöver du få bekräftelse, någon slags kvitton på att du är duktig på det du gör. Och det är inget konstigt i det, snarare något djupt mänskligt.

Däremot tror jag att just författare i perioder påverkas negativt av sociala medier och den yta av perfektion som skapas och sprids där. För när jag träffar kollegor, i den så kallade verkligheten, pratar vi ofta om hur jävla tufft det är. Om prestationsångesten, skrivkrampen, ensamheten. Om ytorna.

Om detta kan och kommer jag att skriva mer.

Hur som helst.

Sommaren har varit tämligen fri från skrivande. Men det finns manus ute hos förlag. Och det finns intresse. Så räkna med att något dyker upp under 2019. Se där, lite optimism även från mig.

Intervju med Stina Jackson

”Jag har alltid fascinerats av människor som faller utanför ramarna och går sin egen väg”

Stina Jackson är i ropet. Hennes debut, Silvervägen, har just haft recensionsdatum och hyllningarna är redan många. Silvervägen är en spännande bok om sorg, ensamhet och att växa upp. Den döda zonen passar på att känna en norrländsk debutant på pulsen.

Att debutera som författare är en underlig företeelse. Du skriver, skriver, läser och våndas. Och så vips, syns det du skapat på sociala medier och i tidningar. Och inte minst i din egen bok. För Stina Jackson råder inget undantag; att vara debutant och dessutom ligga på Sveriges största förlag medför större uppmärksamhet än för de flesta andra debutanter. Kanske medför det också en större press på författaren i fråga.

Grattis till boken, Stina. Det går inte att undvika frågan: hur kändes det när du höll i din bok för första gången?
– Helt fantastiskt! Jag var faktiskt nästan lite rädd att bläddra i den. Med ens blev det så verkligt, att boken fanns, att allt mitt slit och alla mina drömmar med ens hade besannats. Det var stort.

Okej. Vanlig och tråkig fråga nu. Men vad kan du berätta om hur Silvervägen kom till dig? Hade du haft idén länge?
– Själva idén kom successivt. Det började med att jag såg en dokumentär om en motorväg i Kanada som fått öknamnet ”Highway of Tears”, efter att ett stort antal kvinnor och flickor försvunnit längs vägen. Den storslagna och smått ödsliga kanadensiska naturen påminde mycket om min barndoms marker. Det var där fröet till boken såddes.

Men du skrev redan innan dess, eller hur?
– Absolut. jag skrev mig ofta hem till Norrland. Och när jag skrev förlades handlingen alltid till Västerbotten. Så jag visste att jag ville skriva en Norrlandsroman. Det var drömmen.

När började du skriva?
– Jag har skrivit sedan barnsben, faktiskt. Som barn skrev jag mycket sagor och spökhistorier, jag har alltid dragits till mörker av olika slag. Jag knåpade ihop pjäser på rasterna som jag och mina kompisar sedan spelade upp för klassen. Jag skrev mycket dagböcker, dikter och noveller under uppväxten. Men det var först för fem år sedan som jag verkligen började ta skrivandet på allvar och målmedvetet försökte mig på att skriva en bok.

Under tiden som jag läser Silvervägen slås jag av en sak: vemodet. Boken är på sätt och vis en enda lång berättelse om sorgebearbetning och saknad. Men det är också en intressant skildring både av att växa upp – och av att faktiskt vara vuxen och ha ett ansvar att ta. Men för Stina Jackson var det inte självklart att det skulle vara den typen av berättelse.
– Nej … när jag skriver börjar det alltid med att jag ser scener i huvudet som jag sedan försöker sätta på pränt.

Foto: Stefan Tell

– Jag såg vägen, jag såg den försvunna flickan och jag såg hennes pappa bakom ratten. Ur dessa scener växte berättelsen fram på egen hand.

När du sett detta, hur pass utmanande var det att få ihop en hel bok kring det?
– Pappan, Lelle, var den första karaktären som kom till mig. Jag såg honom väldigt tydligt redan från början och scenerna med honom skrev sig nästan av sig själva. Jag visste att jag ville skriva ett porträtt av en människa som har förlorat allt, men som ändå kämpar vidare.

– Meja kom till mig senare och var mer krävande att locka fram. Min ambition var hela tiden att skriva en spännande roman med djup, där karaktärerna får stå i centrum. Jag ville inte skygga bort från tunga ämnen, tvärtom, när de dök upp så välkomnade jag dem.

Genom hela berättelsen finns skogen, vidderna, de små byarna. Stina Jackson flyttade själv till USA för tolv år sedan, men att skriva fram skildringarna av sitt Norrland har varit ett sätt att bearbeta den hemlängtan hon ibland känt.
– Silvervägen är i mångt och mycket ett kärleksbrev till Norrland och mina hemtrakter. Jag brukar säga att jag skrev med hemlängtan som bränsle.

Saknar du Norrland?
– Ju längre jag varit borta, desto mer uppskattar jag mina barndomsmarker. Varje gång jag är på besök springer jag ut i skogen, det första jag gör. Mycket av miljöbeskrivningarna i boken bygger på minnen. Men jag tycker också om naturfotografi, så när jag är hemma i Norrland brukar jag fota väldigt mycket. Och när jag satt i Denver och skrev så sökte och fick jag inspiration i alla foton jag tagit.

En sak jag tänkte på när jag läste var skogen. Skogen kändes central.
– Jag har alltid älskat skogen, den har alltid varit min kraftkälla. Det var dit jag sökte mig redan som barn och hittade inspiration till mina sagor. Och även senare i livet så spenderade jag mycket tid ensam i skogen för att samla kraft.

Norrland är en rätt bra miljö för att skriva suggestiv spänning…
– Ja, det är en fantastisk setting för en spänningsroman. det är en plats där man känner naturens storhet och människans försvinnande litenhet. Och jag tror att det är en plats som kittlar fantasin på olika sätt. Just skogen och ödsligheten bidrar till att skapa en slags ödesmättad stämning.

Silvervägen är fylld av mångsidiga och fascinerande personporträtt. Men karaktärerna är ofta inte självklara människor, som lever enligt samhällets regler och traditioner. Tvärtom. Och det är ett medvetet val, säger Jackson, som alltid fascinerats av människor som lever utanför ramarna och går sin egen väg.
– Jag fascineras mycket av människor som lever lite på gränsen av samhället. Och det är ofta dessa levnadsöden jag utforskar i mitt skrivande.

Foto: Stefan Tell

– Jag tror att alla människor har både ljus och mörker inom sig. Det är intressant att försöka fånga det i mina karaktärer. Alla har sina sidor och egenheter.

Recensionsdagen har precis varit. Och Silvervägen har fått väldigt fint bemötande. Hur tacklar du det hela?
– Jag är så oerhört rörd och glad över de fina recensioner jag fått. Min egen inre kritiker är ganska skoningslös och jag har svårt att verkligen ta till mig positiv kritik. Det är oftast det negativa som fastnar.

– Men jag är verkligen jätteglad och tacksam över hur boken har mottagits hittills. Och fylld av ångest inför att åstadkomma bok nummer två!

Just det. Du skriver redan på nästa bok. Vad kan du säga om den?
– Nästa bok utspelar sig i en liten by i Västerbotten och går i samma anda som Silvervägen. Jag känner att jag inte är färdig med Norrland ännu utan har mer berättelser jag vill utforska och få ner på pränt. Det är en berättelse om familjeband, ondska och vad som händer när man tar ödet i egna händer.

Läser du något just nu?
– Just nu läser jag Träskkungens dotter av Karen Dionne.

Ge läsarna tre boktips för sommaren!
Kåda av Ane Riel
Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr.
Satyricon av Gertrud Hellbrand.

Min egen recension av Silvervägen hittar ni här.

Recension: Stina Jackson – Silvervägen

Silvervägen är en beroendeframkallande bok, fylld av vackert vemod, spirande hopp och kompakt mörker. Det är en suggestiv berättelse om sorg, ensamhet och att inte passa in i mallen. Stina Jackson har skrivit en av årets bästa spänningsromaner. 

Natt efter natt. Dag efter dag.
Allting i Lelles liv handlar om att hans dotter försvann för tre år sedan. Han fungerar inte utan henne. Och han har lovat att han ska hitta henne.

Natt efter natt. Dag efter dag.
Meja söker trygghet och tillhörighet. Hon flyttar med sin mamma till en by i Norrland. Men tryggheten befinner sig hela tiden just bortom armlängds avstånd.

Berättelsen kretsar kring Silvervägen; riksväg 95, mellan Skellefteå och den norska gränsen. Det är längs denna väg Lelle färdas i sökandet efter sin dotter. Avtagsväg efter avtagsväg. Stuga efter stuga.

Hon är ständigt med honom, Lina. Sitter bredvid. Pratar. Tröstar ibland, förmanar ibland. Hans äktenskap gick åt helvete. Han kan knappt sköta sitt jobb. Han har bara ett fåtal vänner kvar; upplever att ingen förstår honom.

Meja tvingas ta för stort ansvar. Mammans psykiska ohälsa färgar allt. Alkoholen är ständigt närvarande. Och nu, när mamman slungat sig in i ett nytt förhållande, känner Meja att något inte stämmer. Hon kan bara inte sätta fingret på vad, men orkar inte mer.

Hon lär känna ett gäng killar från trakten. Kanske finns det ändå hopp om att trivas i norr?

Silvervägen sträcker sig mil efter mil: träd, sjöar, byar, tomhet. Stina Jacksons debut befolkas av människor i samhällets utkant; människor som inte riktigt hör hemma. Det är en vacker och vemodig berättelse om natur, mänsklighet och saknad. Men det är också en fascinerande och spännande berättelse om mänskligt mörker. Om frågor som söker svar, om besatthet och isolering.

Jacksons berättarröst är självklar och skänker sidorna liv. Karaktärerna är fyllda av samvetskval, längtan och rädsla. Det gör Silvervägen till en av de bästa svenska spänningsdebuter jag läst på ett par år. Det är en bok som faller utanför ramarna, och det är enbart positivt. En sak känns glasklar: vi kommer att få se betydligt mer från Stina Jackson framöver.

Inom kort kommer även en intervju med Stina Jackson att publiceras här på Den döda zonen.

Tillbaka till startsidan

Tunneln, den långa, den mörka

Den är framför mig, djup –
den är bakom mig, en avgrund.
Den är inuti mig, mörk –
den äger mig,
fullständigt.

Kugghjulen är snabba men passar inte i spåren.
Tankarna rusar fritt, starkt, okontrollerat,
men i fel riktningar.
Skänk mening! Skänk mening!
Tusen, röster, tusen, är de, olika starka. Inuti min resonanslåda.
Skrik på uppmärksamhet, på att se och bli sedd,
på att prata och bli lyssnad till. Berättigad och bekräftad.
Se mig! Hör mig! 
Men oavsett hur många som ser, som hör, så finns den ändå där –
tunneln, den långa. Den mörka.